Avaa tiedosto - Doria

Djuna Barnes’ Nightwood representerar. Frågan är om inte Urwind helt, så åtminstone till
en stor del är som Djuna Barnes Nightwood, d.v.s. en spatial roman. Ann Daghistany och
J.J. Johnson konstaterar att läsaren av en narration med rumslig form vanligtvis inte kan
uppfatta separata personer och handlingar utvecklas inom ett lineärt tidsschema eftersom
ett sådant tidsschema huvudsakligen saknas. I stället kan läsaren ha möjlighet att
utgående från delar som hänvisar till varandra börja uppfatta ett mönster eller en
helhetsform. För att kunna varsebli en eventuell genomgripande rumslig form innebär det
här att läsaren intar en estetisk distans till verkets enskilda detaljer. 657
Vad som utmärker denna rumsliga formvärld ur ett litterärt och interartiellt perspektiv
är att Carpelan i Urwind försökt skapa en möjlighet för läsaren att kunna vistas inne i
romanens värld. Det sker genom att han skapar ett slags arkitektonisk-cinematisk
rumskänsla där bilder, vinklar, perspektiv och rörelser framkallas liksom genom en
filmkamera. På ett interartiellt plan finns här ett samband med det i slutet av 1800-talet
populära panoramamediet där åskådaren klev in i en 360-graders rundmålning, med en
påföljande och ofta dokumenterad, överväldigande känsla av att befinna sig någon
annanstans. Urwinds rumsliga romanform är illusorisk till sin natur och den är av allt att
döma tänkt att framstå som en överväldigande upplevelse.
I Urwind är denna rumsligt strukturerade men samtidigt öppna och inte fulländade
form ett spänningsfyllt jämviktstillstånd. Detta tillstånd bildar den Carpelanska
arkitekturens ontologiska dimension som jag försökt ringa in i detta kapitel. Det innebär
att Urwind är som Roger Holmström konstaterar ”ett förtätat all-liv, en essens av det
mänskliga varat”. 658 Ellen Eve Frank konstaterar i Literary Architecture att uppoffringen av
tillvarons linearitet tenderar att ske i syfte att sammanställa en mer organisk och holistisk
vision av verkligheten. 659 Urwind är uttryckligen en förkroppsligad vision. Det som sker
då denna vision upplöser tidens linearitet är att ett stort lugn genomsyrar tillvaron.
Carpelans formgivning av Urwind är ett försök att lösa problemet med hur man
egentligen borde formge ett liv, en tillvaro, allt det som är värdefullt för en människa.
Vilka möjligheter står till buds för en författare som vill berätta ett liv men vägrar att
genomgående framställa det kronologiskt liksom i en konventionell biografi som på det
narrativa planet formar sig till en berättelse som sträcker sig från anfäder, födelse,
barndom, uppväxt, vuxenhet, ålderdom och död?
Det är skäl att påpeka att Urwind inte är fri från linearitet. Det finns anfäder i början av
verket och det finns sammanfattningsförsök i slutet. Att framställa en tidlös livstid
framstår som en paradox. Av allt döma kommer sig en del av Urwinds egenart av att den
inbegriper flera narrativa strukturer av vilka knappt någon är totalt genomförd. Det är
därför den samtidigt såväl kan kritiseras för att lida av episka brister och berömmas för
att den skapar en hybridartad syntes som i slutändan förkroppsligar en vision av
tillvaron.
172
Romanens planlösning – arkitektonisk utforming
Problematiken mellan detalj och helhet beträffande litterär formgivning hos Carpelan kan
förtätas i frågan: Hur ska en författare vars skapande primärt resulterar i fragment,
enskilda bilder, dikter och korta prosastycken foga samman sina enskildheter och formge
dem till större prosahelheter?
För att kunna skapa längre sammanhållen prosa är Carpelan tvungen att lösa ett
strukturproblem. Han måste försöka finna eller skapa en narrativ stödstruktur som kan
binda samman de enskildheter som utgör författarskapets primära material.
Prosadiktsamlingen Namnet på tavlan Klee målade (1999) åskådliggör en lösning på detta