Avaa tiedosto - Doria

Vägen till insikt och förankring i världen går genom sinnena som är synestetiskt
sammanflätade. För en total upplevelse krävs att alla begreppliga kategorier flätas
samman. Man upplever inte världens rumslighet med ett enskildt sinne. Det råder ett
tematiskt triangelförhållande mellan namnet Urwind, vinden som en mångbottnad
elementär urkraft i universum och lokaliteten vind som en levitationsplats för drömmar,
minnen och längtan. Vinden liksom rummet och rymden är bilder av det osynliga
förkroppsligat.
Vinden introduceras omedelbart i romanens inledande kapitel som bär rubriken
”Namnet Urwind”. I kapitlet presenterar sig romanens huvudperson, Daniel Urwind
genom att redogöra för sitt namns ursprung. Genom sina anfäders och –mödrars
släktnamn, Urwind, Urwäder och Cedermark framställer Carpelan en släktmytologi där
de tre elementen vind, vatten och jord sammanstrålar i Daniel Urwinds person. Namnen
är genomtänkta och betydelsebärande: Daniel Urwinds arvsanlag består inte av gener
utan av element och relationer mellan element. 537
Efter den summariska släktutredningen följer ett avsnitt där Daniel Urwind ”leker med
tolkningarna av Urwind.” 538 Ordleken börjar så här:
Där är den ursprungliga urvinden från universum, den som blåser ur intet in i intet
och slungar stjärnor in i det stormcentrum som kallas själen. Den har sin egen
vindros, den är metamorfosernas osynliga tecken, den finns i böjda träd och
snöskymningen där ute. Den går genom människorna i kärlek och hat och slungar
dem framåt, den driver språket som ett väldigt segel framför sig, den doftar salt och
fjärran länder. 539
Samtidigt som en personlig ursprungsmyt byggs upp kring Daniel Urwind förankras han
och hans språk i ett kosmos som genomsyras av en kraft – ”den ursprungliga urvinden
från universum”. Tillvaron är framställd som en alltomfattande virvelvind, ett slags
kosmisk flodvåg eller passad efter The Big Bang. Allting är i ständig förvandling, tillvaron
är inte avslutad, skapelsen, skapandet pågår och fortskrider.
Som liknelse är Carpelans ”urvind” besläktad med t.ex. den framåtskridandets
stormvind som Walter Benjamin föreställer sig i en av sina historiefilosofiska teser
utgående från Paul Klees målning Angelus Novus. 540 Historiens ängel står med blicken
vänd mot det förflutna. En stormvind blåser från det förflutna. Carpelans ”urvind” går
även på ett idéhistoriskt plan att jämföra med Henri Bergsons vitalistiska kraft Élan
vital. 541 Motsvarande livskrafter är de österländska varianterna chi (Kina), ki (Japan) och
prana (Indien). Vad alla dessa representerar är alternativ till en västerländsk rationell och
statisk norm. Denna dynamiska urvind ger romanens bildvärld rymd, volym och en
virvelvindlik, kaleidoskopisk och luftig karaktär. Av allt att döma är universumet i
Urwind tänkt som en leviterande, lätt, drömlik värld. Själen står i förbindelse med
urvinden, ordet står i förbindelse med tinget. Allt är sammanflätat och bildar en
alltgenomsyrande universal enhet – allting är ett. I Urwind innebär att skapa och fantisera,
även att minnas i slutändan att delta i världens skapelse.
Efter beskrivningen av urvinden följer en semantisk transformation som bygger på
allitteration och den semantiska skillnad som ordlekarna vind-vind-urvind-ur ger upphov
till. 542 Ordleken med det identiska rimparet ”vind” och ”vind” har topografiska
konsekvenser. Språket påverkar världen, liksom världen påverkar språket:
Fångar du in den [vinden] byter den gestalt, blir den stora urvinden, rummet med
de skrikande svalorna, taksparrarna, tjocka som armar, stöttande himlen. Ständigt
vidgar den sig, samlar i sina dunkla hörn barndomssomrar, doften av solbränt trä,
dammets gyllne ljusvägar lagda över golvbjälkar och sågspån. Urvinden med sina
glömda skatter, sina gulnade tidningsbuntar, sina söndriga barnvagnar, sina mörka
139