Avaa tiedosto - Doria

passage i förhållande till misstron och kritiken av fakta, ordning och pompa i den
föregående avtecknas två poler i en dialektik.
Vad är det för bilder och vad är det för en dialektik? En allusion, nämligen ”[J]ag höjer
romantiska händer, jag går på klassiska fötter” ger en intertextuell ledtråd. Formuleringen
pekar mot en dikt ur Gunnar Björlings diktsamling Korset och löftet (1925):
144
Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen. 560
Carpelan hänvisar till en dikt av Björling. Hänvisningen pekar tillbaka till år 1960 då
Carpelan lägger fram sin doktorsavhandling Studier i Gunnar Björlings diktning 1922–1933
och håller sin lectio praecursoria ”Om diktens öppenhet”.
Mer än i något annat av sina verk låter Carpelan öppenhetens poetik tematiseras i
Urwind. Implicit bygger romanen på en kritik av entydiga vetenskapliga begrepp,
distinktioner och dikotomier. Sådana spjälkar upp världen i ”skilda fack”, hävdar
Carpelan år 1960. Varken dikten, livet eller världen låter sig beskrivas med entydiga och
kategoriserande begrepp, hävdar Carpelan och lägger fram sitt eget argument: Livet är en
så mångfacetterad och dynamisk helhet att det inte låter sig beskrivas. För att kunna leva
behöver vi det oförklarliga.
Det finns spår av öppenhetens poetik i det mesta Carpelan skrivit efter 1950-talet. Av
de enskilda verken står romanen Urwind ändå i en särställning när det gäller tematisering
av poetiken. Särställningen framgår inte minst i en konstant samverkan mellan
huvudpersonen Daniel Urwinds strävanden, öppenhetens poetik och verkets
arkitektoniska topografi. Under sina vandringar träffar Daniel Urwind en rad läromästare
i öppenhet, bl.a. moster Viktoria vars uppmaning har följande ordalydelse:
Daniel! Lyssna! Var uppmärksam! En dag är all förvirring över, allt plågsamt och
oförklarat, du lär dig leva i den stora tankspriddheten, den som öppnar alla dörrar och
fönster (min kurs.), så att ljuset kan strömma in och föra dig bort. Vart? Fråga inte
vart. Lev ditt liv, det är svaret. Glöm inte att minnas, det för dig framåt. Å, Daniel,
du är ännu ett barn, du har så glada uppmärksamma ögon. Förlora dem inte,
Daniel! Var nyfiken! Var uppmärksam! Lovar du? 561
I det arkitektoniska flätas allt samman. Det exceptionella seendet är en kraft som öppnar
dörrar och fönster och expanderar verkligheten.
I kapitel 34 i Urwind, ”Vägen till biblioteket” förefaller en ny och ”öppen” verklighet att
realiseras. Kapitlet inleds med en drömvision som plötsligt upplöser verkets
arkitektoniska struktur och spänningen som konstituerar livet och världen i Urwind.
Drömvisionen har ingen framträdande plats i verket utan utgör enbart ett scenario i en
kavalkad av enskilda bilder och scenarier. Trots det går den att se som en mångbottnad
och central kontrapunkt där Carpelans poetik och fiktion sammanstrålar:
Medan invånarna sover kommer de tunga rivningsvagnarna, grävskoporna och
murbräckorna luftigt glidande i gryningen och börjar sitt arbete. Fasader, tak och
mellanväggar avlägsnas med drömsk snabbhet (min kurs.). När vi vaknar ser vi långt.
Överallt reser sig människor i sina sängar och finner sig svävande i rum utan
gränser. Vi ser hur vårt hus sträcker sig som luftiga plan mot den duvblå himlen.
Hela kvarteret bildar en värld av insyn. De unga älskande försöker yrvaket skyla
sig, barnen hindras av sina mammor att gå för nära himlen, de gamla sitter och
godtar vad de alltid har vetat: att den totala öppenhetens dag har kommit. Och ändå