Avaa tiedosto - Doria

utrymmen. Det är en gammal indelning som går att finna redan i Aristoteles’ indelning i
oikos, hemmets privata sfär och polis, den offentliga politiska sfären eller i latinets
indelning i privatus och publicus. Sociologen Anthony Giddens använder sig i sin bok The
Constitution of Society (1984) av en tudelad axelmodell som åskådliggör denna koppling i
fördelningen mellan det privata och det offentliga både i vår arkitektoniska omgivning
och i vårt beteende som delar av samma företeelse: 596
154
Främre region (front-region)
Inhägna (enclosure) Avslöja (disclosure)
Bakre region (back-region)
Giddens axelmodell hjälper en att betrakta Urwinds arkitektoniska universum som en
fördelning mellan främre och synliga (offentliga) regioner och bakre och osynliga
(privata) regioner. Den visar samtidigt att samma fördelning kommer till uttryck i det
sociala beteendet. Växlingen äger rum mellan att inhägna (enclosure) och att avslöja
(disclosure). Giddens axelmodell pekar på ett samband mellan öppenhet och
genomskinlighet. Den samtidigt beskyddande och hindrande gränslinjen mellan jaget och
världen är ambivalent eftersom den både konstitueras av en önskan om ett överskridande
som en rädsla för att gränsen skulle upplösas. Vad som utöver detta präglar arkitekturen i
Urwind är att denna gräns som förkroppsligas i bilden av dörren är att den såväl skiljer åt
det synliga från det osynliga som det förklarliga från det oförklarliga.
Carpelan driver aldrig dessa önskningar till en spets. Problematiken finns kristalliserad
i följande fråga som Gaston Bachelard ställer i ett avsnitt om dörren och dialektiken
mellan utsida och insida i La poétique de l’espace: ”[...] mot vad, mot vem öppnar sig
dörrarna? Öppnar de sig för människornas värld eller för ensamhetens värld?” 597 I ljuset
av Anna Hollstens iakttagelse om att Carpelans tänkande är ett både-och-tänkande
framom ett antingen-eller-tänkande framstår svaret som ett genomgripande både och. Det
betyder att de dörrar Carpelan öppnar eller försöker öppna både leder till ”människornas
värld” och till ”ensamheten”. Samtidigt som det osynliga görs synligt upphör
synliggörandet genom att det osynliga förklaras som oförklarligt. Man kan säga att
Carpelan ständigt vacklar eller rör sig vid denna gräns vilket gör att han behåller
gränslinjen mellan exteriör och interiör, önskar ibland att den skulle upplösas men
betonar samtidigt dess nödvändighet. Gränslinjen är nämligen samtidigt en linje mellan
gemenskap och ensamhet, mellan offentligt och privat, mellan tal och tystnad, mellan det
synliga och det osynliga och mellan det yttre och det inre och även mellan otrygghet och
trygghet. Bachelard avslutar resonemanget om det öppna och slutna med följande
konstaterande:
På jagets yta, i denna region där jaget vill manifestera sig och vill gömma sig, är
öppnings- och stängningsrörelserna så talrika, så ofta vända i sin motsats, och även
så hämmade av tvekan, att vi skulle kunna sluta med följande formulering:
människan är en tillvaro på glänt. 598
I Carpelans författarskap öppnas dörrar både mot gemenskap och mot ensamhet. Det
finns en viss tvekan i de dörrar som öppnas mot gemenskap medan de dörrar som
öppnas mot ensamhet är mer oproblematiska. Bachelards formulering ”människan är en