Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Latin däremot har ytterst sällan valts för narrativa texter. Endast två inskrifter
tycks höra till denna kategori. Ett benfragment (Vg 265) funnet i en strandavlagring,
innehåller texten Late genitor, væ och anses innehålla ett s. k. runbrev
"Håll dig gömd, far ...". En blyvikt (Vg 234) har en text som anger vikten till en
mark (un[a] marca). Någon offentlig narrativ latinsk text förekommer alltså ej. Tre
inskrifter är uppenbart performativa, de båda inskrifterna på kyrkklockor (Vg 210,
248) och den privata inskriften på en amulett (Vg 264), citat från Commendatio
animae). De två återstående texternas funktion är svårbestämd. Ett stylushandtag i
trä innehåller ett citat från Psaltaren 50:6 (Vg 262), och ett mätdon från Lödöse
innehåller den tveksamt tolkade inskriften Ales tales arvales "Du skall föda dessa
bönder" (Vg 260). Dessa två inskrifter kan vara performativa, kanske ren
utsmyckning. Två av de latinska texterna förekommer på profana föremål (vikten
och måttdonet) och tre uppträder i religiösa magiska sammanhang. Inskriften på
stylushandtaget och runbrevet hör måhända hemma i en klerikal miljö, kanske ett
kloster.
3.4 Skriften
Den grafemuppsättning som kan bestämmas utifrån inskrifternas enskilda
runtecken (grafer) avviker mer eller mindre från den grunduppsättning som den
16-typiga runraden erbjuder. Olika ristare har i olika stor utsträckning begagnat sig
av s. k. stungna runor, som ger ristaren möjligheter till ett mer ljudnära skrivande.
Inskrifter med stungna runor uppträder främst i den klerikala miljön. Där finns
särskilda vokaltecken för e, y, æ, ø, samt konsonanttecken c, d, g, p, v och z. I
inskrifterna från folkliga miljöer förekommer endast specialtecken för e, g och æ.
Det existerar således två grafemuppsättningar, en standard som är vanlig i folkliga
miljöer och en utökad i de klerikala. En annan skillnad mellan inskrifter från de
båda miljöerna är att bindrunor är vanligare i klerikala miljöer. Inskriften på
dopfunten från Hemsjö (Vg 244) inleds Allar sialar hær døpas ... med bindrunor i
a+la+r, sia+la+r och d+o+p. Både de stugna runorna och bindrunorna är utslag av
ett mer avancerat skrivande, dvs. en mer utvecklad runkunskap.
3.5 Individerna
Frågan om vilka som skrev och läste runor under medeltiden är inte alldeles lätt
att besvara. Den som ristade en inskrift behöver inte vara den som de facto skrev
den, utan runristningar kan ha existerat som förlagor innan de utfördes i sten eller
annat material. I det västgötska medeltidsmaterialet känner vi dock namnen på två
runristare, Torkel näktergal (Vg 243) och prosten Björn (Vg 219). I det senare
exemplet har prosten stått för runinskriften på den klocka som Sköldulf gjutit
(Skialdulfr han gøt mik ok Biorn skar mik, provaster han). Till de runkunnigas
skara hör också tillverkarna av runinskrifterna på gravmonumenten, stenmästarna
och stenhuggarna. Runskribenter fanns alltså i den kyrkliga miljön (präster och
vissa professionella hantverkare), säkerligen också i klostren (munkar och
nunnor). Även i städerna fanns personer som kunde skriva runor, men det är
svårare att ange inom vilka grupper dessa verkade. Inskriften på blyvikten
14