Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

svenskan, är representativa, används således anteciperande det vid subjektssats i
betydligt mindre utsträckning vid 1700-talets början än i dagens svenska, där ett
formellt subjekt i det närmaste är obligatoriskt.
Syftet med denna del av undersökningen är för det första att diakroniskt och
kvantitativt undersöka bruket av anteciperande det vid subjektssats. Av särskilt
intresse är det därvid att jämföra mitt resultat med de hypoteser och resultat som
framförts i den tidigare forskningen. Om således bruket ökar gradvis i fornsvenskan
skulle detta överensstämma med Jörgensens (1987, 150) antagande att
ett platshållarsystem introduceras vid subjektsats i fornsvenskan, medan en ökning
under 1600-talet skulle vara i linje med Falks (1993) och Platzacks (1985)
antagande att ett platshållarsystem introduceras först vid 1600-talets början, vilket
i sin tur skulle äga samband med en minskad möjloghet att ha subjektlösa satser i
svenskan.
Jag kommer för det andra även att undersöka placeringen av anteciperande det,
eftersom denna faktor har betydelse vid avgörandet av pronomenets funktion
(Jörgensen, 1987, 150). En hög grad av det i direkt anslutning till subjektssatsen
skulle kunna tyda på att pronomenet har en annan funktion än att fylla en
obligatorisk subjektsposition. I Jörgensens (1987, 150) lagtextmaterial förekommer
aldrig det i direkt anslutning till subjektssatsen. (Se även nedan om placeringen av
det vid objektssats.)
Den tidigare forskningen kring bruket av ett anteciperande det vid objektssats
är relativt begränsad. Utifrån sitt synkrona lagtextmaterial antar Jörgensen (1987,
150), som tidigare påpekats, att ett system med platshållare är på väg att utvecklas
vid objektssats i fornsvenskan. Jörgensen tar upp två faktorer av relevans vid
diskussionen om pronomenets funktion som platshållare vid objektssats:
pronomenets placering och finitheten hos den överordnade satsens huvudverb
(Jörgensen, 1987, 150): "Då [subjekts- och objekts-] satsen står på samma plats
som ett enkelt nomen i samma funktion förekommer ingen antecedent. Sådant
sammanfall kan i allmänhet endast ske när det gäller objektssatser vid finit
huvudverb, vid infinit huvudverb sätts [...] ibland in en antecedent före det infinita
verbet."
Ledföljden i fornsvenskan (liksom i nusvenskan) är normalt följande i satser
med finit huvudverb: subjekt – finit huvudverb – objekt (Wessén, 1965, 206;
Jörgensen, 1987, 150). Med finit huvudverb i den överordnade satsen uppstår
således risk för sammanfall mellan ett anteciperande det och objektssatsen, i vilket
fall pronomenet blir överflödigt som platshållare; på objektets plats står ju redan
att-satsen. Jörgensens material saknar (om jag förstår honom rätt) också
följdriktigt anteciperande det då den överordnade satsen har finit huvudverb, och
hans material saknar över huvud taget ett anteciperande det i direkt anslutning till
objektssatsen.
Med infinit huvudverb minskar risken för sammanfall mellan anteciperande det
och objektssatsen i fornsvenskan. Detta beror på att ledföljden normalt är
följande: subjekt – hjälpverb – objekt – infinit huvudverb (Wessén, 1965, 206), som
i exemplet nedan, där anteciperande det intar objektets plats:
(7) ty han hade thet utlofuat at han wille wara them och theres åffödo [avkomma] mill
och barmhertig (VS, 11f.).
I överordnad sats med infinit huvudverb och normal ordföljd finns således
vanligen ingen risk för sammanfall mellan det och objektssatsen i fornsvenskan,
48