Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

substantiv. Det händer ofta att maskulina och neutrala ord bara är markerade
gentemot varandra, medan markeringen oftast är stark mellan feminina och ickefeminina
böjningsmönster.
1.3 Icke-markerade stammar
Om substantiv av alla tre genus kan tillhöra en och samma böjningskategori så
betyder detta att stammen inte är genusmarkerande. Detta är fallet till exempel
med r-stammarna. Substantiv med r-stam tillhör ofta betydelsekategorin
“släktskap”.
Utvecklingen börjar med en mångfald olika stammar med olika genustillhörighet
(och därmed svag markering av genus) och går mot starka böjningsmönster
(med stark genusmarkering). Mindre produktiva stammar växlar efterhand till
produktiva och anpassar sin böjning. Gruppen av icke-markerade stammar blir
därmed mindre och mindre. Man skulle därför kunna säga att de böjningstyper
som icke är markerade efter genus är de mest arkaiska. Den här tesen stärks också
av att släktskapsbeteckningarna tillhör just den gruppen.
2. Övergången till ett lexikaliskt-syntaktiskt genussystem
Det ovan beskrivna systemet börjar upplösa sig under högmedeltiden, först i de
västgermanska språken. Början på denna upplösning är att de maskulina astammarna
får ackusativändelsen (nolländelsen) i nominativ. Därmed upphävs
markeringen mellan maskuliner och ändelselösa neutrer i denna böjningskategori.
Då det nu inte finns några morfologiska medel kvar för att kunna skilja mellan
neutrer och maskuliner, övertas denna funktion av kongruensböjda ordklasser
som artiklar, pronomen och adjektiv. Så småningom blir dessa syntaktiska medel –
som hade varit redundant som genusmarkör innan – viktigast för genusmarkeringen.
Femininerna bibehåller dubbelmarkeringen av genus längst, de har
alltså både kvar den morfologiska skillnaden (o-stammar: -a i nominativ, -u i
ackusativ) och kongruensböjs med hjälp av pronomen, artiklar och adjektiv. Här
uppenbarar sig dessutom en väsentlig skillnad inom det germanska språkområdet:
de västgermanska språken tappar genusmarkeringen i genitiv och dativ, medan
fornhögtyska behåller genusmarkerande former. Därmed finns det tre olika
tendenser inom det germanska språkområdet under medeltiden:
1. konservering och stabilisering av tregenussystemet (tyska, isländska och
färöiska);
2. upplösning av genusmarkeringen i böjningssystemet och delvis övergång till
ett tvågenussystem [(danska, svenska, norska (båda systemen parallellt) och
holländska (också båda systemen)];
3. total eliminering av genus som grammatisk kategori (engelska, afrikaans).
Utvecklingslinjerna 2. och 3. löper parallellt med förenklingen av kasussystemet
och reduceringen av antalet kasus, exempelvis till två resp. tre kasus i engelskan
och de skandinaviska språken.
30