Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Typ 3: ungefär jämn tryckfördelning på adjektiv och substantiv: betoningen har
enligt Ivarsson expressiv betydelse, t. ex. rena smörjan, öppna havet.
(Ivarsson, 1933, 197)
I sin uppsats nämner M. Ivarsson en artikel av A. Swärd (1932) där författaren
tar reda på rubrikens språk och bl. a. "koncentrering[en] genom utelämning av för
förståelsen oväsentliga ord". A. Swärd konstaterar att artikellösa konstruktioner är
"allmänt i stockholmspressen men långt ifrån ovanligt i övrigt." (Swärd, 1932, 94)
Han hänvisar också till accentfördelningen mellan adjektiv och substantiv : den
sèna våren ...; s'ena våren, vilket väcker M. Ivarssons intresse och ger honom
impulsen att undersöka fenomenet på egen hand.
Ivarsson konstaterar att adjektivartikeln inte bara utelämnas i rubrikerna utan
också i löpande text, även på reportage- och kåseriesidorna. Hans undersökningar
föranleder honom att dra slutsatsen att "de artikellösa adjektivförbindelserna nu
befinna sig på framryckning" (Ivarsson, 1933, 195f.). I uppsatsen finns inga statistiska
data för frekvensen av den-lösa konstruktioner men de tycks vara vanliga
(se också citat ovan). Till början av sin artikel skriver Ivarsson att han under
skoltiden trodde förbindelser av typen "sköna Paris" härstammar från "denna i
ordets sämre mening pedagogiska svenska med dess framkonstruerade fällor, som
icke voro idiom utan språkfel" (Ivarsson, 1933, 189).
I dessa tre uppsatser om artikelbruket vid attributiva fraser i pressen i den
nutida svenskan anses adjektivartiklen vara en obligatorisk del av konstruktionen.
‘Utelämnandet’ av adjektivartikeln är å sin sida avvikelse från normen. Man
försöker att ta reda på frågan varför adjektivartikeln utelämnas eller brukas, men
inte med frågan vad bruket resp. icke-bruket betyder.
2. Adjektiv- och substantivartikelns ursprung: en historisk exkurs
För att kunna bedöma om det finns betydelseskillnader mellan konstruktioner
med och utan adjektivartikel måste man först och främst ta reda på frågan hur
båda artiklarna, den prepositiva adjektivartikeln och den suffigerade substantivatikeln,
uppstått.
De flesta nordiska dialekterna har två bestämda artiklar: prepositiv och
suffigerad. Detta skiljer dem från andra germanska språk, som har bara en som
föregår attributivförbindelsen (som t. ex. i engelskan eller tyskan). Det finns olika
försök att förklara detta fenomen. Man ser adjektivartikelns ursprung i utvecklingen
av den svaga adjektivdeklinationen (bl. a. Heinrichs, 1954; Noreen, 1913).
Enligt H. M. Heinrichs hade adjektivet ett suffix som markerade bestämdhet.
Under tidens lopp uppfattade språkbrukarna inte suffixet som tillräckligt för att
känneteckna bestämdhet. "[Man] suchte nach einem neuen Mittel, die Bestimmtheit
auch äußerlich deutlicher hervortreten zu lassen. Und wieder griff man zu
einem Demonstrativpronomen, diesmal zu den meist anaphorisch gebrauchten
*sa, *so, *þat, bzw. für das nordische auch zu 'enn, en, et'" (Heinrichs, 1954, 73).
W. Hodler ser adjektivet som en substantiveringsform som har kombinerats
med ett substantiviskt pronomen: "der Adjektivartikel ist der substantivierende
und der generelle, aus dem determinativen Pronomen hervorgegangen." (Hodler,
1954, 101) Om tryckfördelningen skriver han: "Das Pronomen war zunächst
starktonig und das Nomen in Enklise; aber dieses Verhältnis kehrte sich um."
38