Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Något som talar för att namnet på Sö 204 verkligen har varit uarfaitr utan
några föregående runor är att ett namnelement uar även förekommer i andra
inskrifter, både som förled och som enkelt namn. De exempel som man har
räknat hit är förutom uarfaitr följande: uar (Vg 117), uarasi (Sö 210), uar : asi
(U 718), uarkas (U 337) och uarhas (U 357), jfr. SRI 5 (1940–70, 192).
Gemensamt för alla dessa namnbelägg är att de i runverket har lämnats
otolkade eller med ett befogat frågetecken.
Det kan vara lämpligt att närmare granska några av de föreslagna tolkningarna
av dessa namn eftersom de eventuellt kan ha ett samband med selaöstenens
dunkla personnamn. Vad man först kan konstatera är att uarkas (U 337) och
uarhas (U 357) sannolikt skall utmönstras från namnserien. Skrivningen med h
på U 357, som måste återge ett frikativt g-ljud, visar nämligen att vi här måste
räkna med förleden Varg-. Den senare leden kan antingen tolkas som fvn. áss
’gud, ås’ (Brate, 1926, 37; Strid, 1988, 14) eller som en motsvarighet till fvn.
hoss ’grå’ (Svärdström & Gustavson, 1975, 170).
Det västgötska namnbelägget uar har givit upphov till flera tolkningsförslag.
Enligt Elisabeth Svärdström (SRI 5, 1940–70, 192) uppfattade Hugo Jungner
namnet som Verr, motsvarande appellativet verr m. ’man’. Detta namn är dock
endast känt som iotna heiti i Snorres Edda (se Lind, 1905–15, sp. 1082) och
skrivningen med a-runa gör tolkningen mindre sannolik (ristaren använder
annars i eller e för att beteckna e-ljud). Själv finner Svärdström det inte
osannolikt att ristaren kan ha avsett mansnamnet Øyarr ’Öjar’, som är känt från
flera svenska runinskrifter (Öl 21, Sö 143, Ög 154, U 797).
Evert Salberger (1978, 157f.) tolkar uar som ett mansnamn Varr, vilket finns
belagt i västnordiska källor som dvärgnamn och som namn på två smeder i
Hrólfs saga kraka (Lind, 1915–15, sp. 1075). Enligt Salberger bör namnet
ursprungligen ha varit ett binamn med betydelsen ’den försiktige’ (fvn. varr, fsv.
var). Kees Samplonius (1993, 114) finner Salbergers tolkning möjlig, men vill
hellre se Varr som en kortform av namn som Hávarr, Boðvarr, Solvarr etc. Det
sist framförda tolkningen torde vara Lena Petersons förslag att tolka runföljden
uar som ett mansnamn Vár, identiskt med substantivet fvn. vár n. ’vår’. Som
semantiska paralleller anför hon mansnamnen Sumarr och Vetr, vilka är kända
från såväl västnordiskt som östnordiskt område (diskussionsreferat i
Samplonius 1993, 118f.).
Namnbeläggen uarasi (Sö 210) och uar : asi (U 718) avser sannolikt samma
person, vilket redan Wessén har antagit (SRI 8, 1949–51, 243). Bortsett från en
uppenbarligen misslyckad tolkning av U. W. Dieterich (1844, 51) ”der
schirmende Abkömling der Götter” är Salberger den ende som har försökt
förklara detta namn. Enligt Salberger (1978, 155ff.) rör det sig om kortnamnet
Asi ’Åse’ med ett framförställt binamn i form av adjektivet fvn. varr, fsv var
’försiktig’. Namnet skall alltså ha lytt Var-Asi ’den försiktige Åse’. Exempel på
framförställda binamn finns några svenska runinskrifter, bl. a. kartuki Kar-Toki
’Kår-Toke, den krushårige Toke’ (Vg 180) och roþbalir Rauð-BalliR ’Röd-
Balle’ (Vs 24).
Bland de ovan nämnda tolkningarna är Salbergers förslag att i uar se en
motsvarighet till fvn. varr, fsv. var det mest tilltalande. Lena Petersons tolkning
av uar på Vg 117 som Vár är tveksam eftersom detta namn ljudmässigt kommer
att sammanfalla med namnet på en äktenskapetsgudinna, som vi bl. a. känner
23