Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

emfasbärande led framför substantivet. En möjlig orsak är att det deiktisktanaforiska
pronomenets emfas har minskats genom dess adjektivering och att
substantivet har blivit det emfatiska ledet i frasen. Det emfasbärande substantivet
har också huvudaccenten så att pronomenet så småningom utvecklas till ett
enklitikon och slutligen bifogas substantivet som suffigerad artikel. Kombinationen
av substantiv och slutartikel kännetecknar frasens bestämdhet (Hodler,
1954, 104).
Sammanfattningsvis kan man säga att adjektiv- och substantivartiklarna har
olika ursprung och olika semantik. Adjektivartikeln har sitt ursprung i ett
substantiviskt pronomen som först kännetecknar substantiveringar. Substantiveringarna
brukas som attribut vid individualiserade substantiv och under tidens
lopp uppstår en ny adjektivklass: svagtböjda adjektiv som betecknar ständiga
egenskaper. Bruket eller icke-bruket av adjektivartikeln särskiljer egenskaper som
tillhör en klass av egenskaper som är karakteristiska bara för en individ. Starka
adjektiv betecknar tillfälliga egenskaper. Efter att bruket av adjektivklassen blir
beroende av dess ställning (svaga adjektiv i attributiv, starka i predikativ ställning),
börjar svaga adjektiv även att beteckna tillfälliga egenskaper. Valet av adjektivform
styrs av artikelbruket. Substantivartikeln kommer senare och betecknar frasens
bestämdhet.
4.2. Betydelsen av den- och den-lösa fraser – diakroni och synkroni
4.2.1 Den-lösa fraser som en typ med egen semantik
Frågan om betydelsen av konstruktionerna med och utan prepositiv artikel har
behandlats av olika forskare. Resultaten är i stort sett identiska. Först har frasen
med prepositiv artikel varit markerad som bestämd. Med tiden upfattades denna
(tre)dubbla bestämmelse som inte tillräcklig och språket behövde ett nytt sätt för
att uttrycka högre grad av bestämdhet (jfr. Heinrichs, 1954, 73). Nu för tiden är
den-konstruktionen det vanliga sättet att bilda bestämda attributiva förbindelser.
Konstruktionen utan prepositiv artikel kommer så att brukas som markerat led
med hänsyn till kännemärket bestämdhet resp. förtrogenhet: "... en større grad af
bekenthet en den der er knyttet til typet det gamla huset kan angives ved
udeladelse af foranstalt artikel: gamla huset" (Hansen, 1966, 208). Även K. Ågren
betraktar fogningar av adjektiv och substantiv som ett slags individnamn som är
bestämda genom enheten som begreppet innehåller och inte tar prepositv artikel
(1912, 81). E. Wessén skriver: "Sålunda saknas prepositiv artikel ... vid namn och
andra uttryck med enhetlig betydelse" (1956, 41).
M. Ivarsson menar att den-lösa fraser tycks "lättast vinna insteg, där huvudordet
är ett egennamn" (1933, 192). Adjektivets betydelse blir "narkotiserad" och
attributet knyts starkare till huvudordet. Konstruktionen utvecklas till ett begrepp,
till ett egennamn "inom en viss krets" och "för ett visst tillfälle" (1933, 202).
Som vi såg i den korta historiska exkursen uppstår typen prepositiv artikel +
svagtböjt adjektiv + bestämt substantiv som det vanliga sättet att uttrycka
bestämdhet. Varifrån kommer då de den-lösa fraserna och vad betyder icke-bruket
av adjektivartikeln? I den fornisländska prosan finns traditionen att
karakteriserande binamn t. ex. Illugi svarti, Sigurður ungi (Kacnel'son, 1949,
271) är i sig den-lösa fraser där substantivet är ett egennamn. Denna typ verkar ha
bevarats genom tiden och tycks påverka även det aktuella språkbruket. De
41