Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Albena Beltschewa (Berlin)
KONKURRENS, TENDENS OCH INKONSEKVENS I ANVÄNDNINGEN AV KOMMA ATT
1. Tempus och tid
I TRE SVENSKA BIBELVERSIONER
Tempus är en deiktisk kategori, som lokaliserar händelser temporalt i förhållande
till den talande och talsituationen. Jag använder här Comries definition om tempus
som grammatikaliserad lokalisering i den inte-språkliga företeelsen, tiden
(Mondahl, 1987, 24f.). Å andra sidan är tempus också en obligatorisk kategori,
eftersom en tempusneutral utsaga uppfattas som ogrammatisk eller ofullständig.
Tidslokaliseringen i språket blir antingen grammatikaliserad eller lexikaliserad.
Grammatikaliserade former finns i en lexikalisk form, där med hjälp av ändelser
ett obligatoriskt böjningsmorfem markeras, t. ex. formen präteritum realiseras som
grundform + -de. Dessutom kan också grammatiska hjälpverb modifiera ett
lexikalisk verb och därmed bilda en perifrastisk konstruktion.
2. Futurum
Den mest kontroversiella medlemmen i tempuskategorin är futurum. Det beror på
att vi känner det förflutna, men vet inte vad som sker i framtiden, därför talar vi
om framtiden med en viss osäkerhet, i alla fall på annat sätt än om det förflutna.
Svenskan saknar ett grammatiskt futurum och en särskild futural böjningsform,
men förfogar över olika sätt för att uttrycka framtidsbegreppet. Det vanligaste av
alla framtidsuttryck är rent presens samt kommer att och skall med infinitiv, vilka
alla behandlas i den grammatiska litteraturen. I äldre grammatiker har visserligen
bara skall fått heta futuralt hjälpverb, medan kommer att är så gott som okänt
(Tornudd-Jalovaara, 1989, 127).
Åsikterna i fråga om faktiska värden av dessa tre former kommer överens om att
skall och kommer att är "en sorts modala hjälpverb som har det gemensamt att de
båda kan uttrycka det hypotetiska fallet och därmed också indirekt det som
förväntas inträffa i framtiden. Men i sig är intet av dem något framtidsuttryck, lika
litet som presensformen. Temporalt uttrycker alla tre konstruktioner att
handlingen inte ägde rum i det förflutna." (Petersson, 1976, 158). †ekalina (1995,
127) påstår vidare, att framtidsframställningen i svenskan är nära förknippad med
olika typer av modalitet, "som särpräglar inte bara skall-konstruktionen, utan
också futuralt presens och kommer att med infinitiv." Valet mellan dessa "rena"
framtidsuttryck sker inte helt automatiskt, utan är betingat "av den talandes attityd
till det kommande".
3. Den talandes attityd till det kommande
Utlänningar, som läser svenska som främmande språk, har ingen aning om hur det
fungerar med futurum i svenskan. Läraren använder ibland i detta sammanhang
exemplen med läkaren, som profeterar för patienten, att han snart ska dö. Thore
70