Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Thet ma koma, at thu vil thet loffua, tu haffuer förra lastat, KONUNGASTYR.
21 (52, 23)." (Beckmann, 1917, 1–16).
Beckmann antar, att liksom andra opersonliga konstruktioner har frasen
kommer att övergått till personlig. Det äldsta belägg han sett är från år 1631 och
"avser en växel, som 'kommer att förfalla' ... i Oxenstiernska brevväxlingen". Han
framhåller å andra sidan att vad som särskilt behöver sökas för denna konstruktion,
är närmast "gamla språkprov, före c. 1650" och "verkliga litteraturexempel".
Senare antecknar Beckmann ett exempel från år 1910:
Det händer ... lätt ..., att två typer (på skrivmaskinen) äro i rörelse på samma
gång och så komma att knyta sig. AXELSON, Lärobok i Maskinskrivn. 20 (1910)
Är det inte märkvärdigt att nästan ingen forskare har frågat sig varför kommer
att tycks vara så självklart i nysvenskan, vilka faktorer förutsätter formens
förekomst, i vilka fall och vilka redan etablerade framtidskonstruktioner ersätter
den?
Vid första ögonkastet kan jag beteckna min strävan att komma konstruktionen
kommer att som hjälpverb på spåren som en besvikelse. Lyckligtvis hittar jag hos
Elisabet Tornudd-Jalovaara en hållpunkt i två frågor. Hon påstår för det första att
formen komma att + infinitiv "har fått tillträde till bibeln först i och med
nyöversättningen 1981" som ersättning för gamla skall-fraser och hon förklarar för
det andra ersättandet av gamla skall-fraser med enkelt presens eller kommer att
som en konsekvens av att "skall [+ initiativkrävande] huvudverb har haft en
alltför stark imperativ eller intentionell klang" (Tornudd-Jalovaara, 1987, 134). Å
andra sidan antar hon, att kommer att ersätter den typen av skall, som hon kallar
för "(inference) eller slutledning med hjälp av kända fakta".
Ovan nämnda påpekande att kommer att uppträder först i bibeln 1981 förleder
oss till att tänka, att konstruktionen tycks väl vara en grammatisk neologism i
svenskan. I bibelspråket observerar vi den ursprungliga processen: hur den
"nysvenska" formen kommer att så småningom sprids i stället för gamla skallfuturumet.
Detta sker med en 100 års försening, för i vardagsspråket och
massmedierna fungerar kommer att redan utan infinitivmärket att som ett riktigt
hjälpverb eller "kedjebildare" (Lindberg, 1980, 79), så att säga "att-lös". "De attlösa
konstruktionerna har förekommit sporadiskt relativt länge" heter det hos
Bertil Molde (1992, 111). Han nämner ett brev från Eyvind Johnson till Erik
Asklund från oktober 1929. "Detta är det äldsta exempel på att-löshet jag känner
till", påstår han.
5. Undersökningen
Bibeln är alltså en tämligen arkaisk text, som blev översatt maximalt ett par gånger
per århundrade, dvs. för att kunna kontrollera Tornudd-Jalovaaras påstående
måste vi hitta den bibelöversättning, som kom före den sista från 1981. Undersökningen
visade att det fanns två nyöversättningar vad beträffar NYA TESTA-
MENTET: en från 1981 (NT 81) och en från 1982 (B 82). Nästa bibelutgåva
stammar från 1954 och har bibehållit versionen från 1917 (B 17). Jag har tagit de
73