Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Mot dessa rekonstruktionsförslag kan dock ett par invändningar göras. För
det första är ordföljden objekt + predikat + subjekt påfallande, men kan förklaras
med att inskriften är versifierad. Ett jämförbart exempel finns på U 112
Kyrkstigen, Eds socken, där inskriften inleds med versparet RunaR rista / let
Ragnvaldr ”Runorna lät Ragnvald rista”. Den andra invändningen gäller att
rekonstruktionen förutsätter att uarfaitr själv har ristat stenen efter sin farbroder.
Att runristaren ibland kan vara identisk med stenresaren är inte okänt
(t. ex. U 353, U 887), men företeelsen är relativt ovanlig. Sö 204 gör dessutom
inte uttryck av att vara något tillfällighetsverk, utan är ristad av en erfaren och
skicklig ristare. Ortografiska och ornamentala detaljer talar också för att
stenen – liksom Sö 206 och Sö 208 – skall attribueras till en ristare Äsbjörn,
som på Selaön utfört ytterligare två stenar (Sö 205 och Sö 213).
Det finns dock ännu en möjlighet att supplera det skadade partiet. Den första
runföljden har hittills med Wessén återgivits som runi..., en läsning som dock
inte är helt säker vad det gäller det sista tecknet. Runan består av en huvudstav
utan bistavar, varför en läsning i är naturlig, men det skall noteras att
ristningsytan c:a 0,5 cm till höger om denna stav är fullständigt avflagrad.
Granskar man de övriga tecken i inskriften finner man att ristaren ofta
använder r- och u-runor, där bistaven inte utgår från huvudstavens topp utan i
stället från den övre ramlinjen, c:a 1 cm från huvudstaven. Den här aktuella
runan kan därför också ha varit r eller u. Något som stärker denna misstanke är
att huvudstaven är svagt bågböjd, vilket också är fallet med u-runan i ordet
faþurs och den sista r-runan i broþur. Inskriftens i-runor har däremot
förhållandevis rak huvudstav.
Förutom runi... kan alltså runföljden också läsas runr... eller runu... Det
första alternativet ger inte direkt några associationer medan det senare skulle
kunna vara återstoden av ett runu[m], dativ pluralis av ordet run. Denna form
leder tankarna till runföljden runum : ru-niR runum ruðniR ’röda av runor’
som förekommer på motsvarande ställe i den versifierade delen av Sö 206.
Eftersom båda stenarna är ristade av samme man är det inte otroligt att detta
uttryck även kan ha funnits på Sö 204. Participet måste dock här ha haft
formen ruðinn eftersom subjektet av allt att döma står i singularis (stæinn).
Mitt förslag är alltså att det andra versparet på Sö 204 ursprungligen har haft
denna form:
runu[m : ruþin : raisti :] uarfaitr
runum ruðinn ræisti uarfaitr
”röd av runor, reste den uarfaitr”
3. Namntolkningen
Vad som återstår att förklara är det egenartade namnet uarfaitr. Någon direkt
motsvarighet till detta namn är inte känd från någon annan källa. I
översättningen i Södermanlands runinskrifter står namnet kvar i fetstil utan
närmare kommentar. Läsningen uarfaitr är säker med undantag för att det inte
säkert går att avgöra om namnet är bevarat i sin helhet eller om en eller ett par
runor kan ha gått förlorade i dess början.
22