Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Det bevarade materialets kronologiska fördelning antyder att runorna började
användas för icke-monumentala inskrifter först i ett senare skede. De medeltida
gravmonumenten är i flera fall samtidiga med 1000-talets resta runstenar, och de
är en fortsättning på ett redan existerande skriftbruk. I Västergötland upphör detta
bruk under 1200-talet. Runorna användes emellertid längre för andra och nya
ändamål, men även detta bruk syns minska under 1300-talet och upphöra c:a
1400. Den geografiska spridningsbilden för de medeltida runinskrifterna ökar från
1000-talets relativt begränsade till 1100- och 1200-talets mer utbredda. Det tycks
onekligen som om runskriften ökar sina domäner. Inskrifterna beläggs dock
endast från klerikala och urbana miljöer. Koncentrationer uppträder under 1200talet
dels runt klostren i Varnhem och Gudhem, dels i Lödöse. Framför allt
kyrkans, men även klostrens roll kan ha varit avgörande för det utökade bruket av
runor. Om så är fallet, har förmodligen latinskriftskulturen stått för modellerna när
det gäller nya områden och funktioner för skrift, och kyrkan och klostren har
spelat en aktiv och avgörande roll för utvecklingen av runkunskapen.
Kyrkan använde runskriften för officiella ändamål. På kyrkliga föremål påträffas
såväl narrativa, som hortativa och performativa texter. Där är dessutom
inskrifterna ofta innehållsrika och långa, välformulerade och välskrivna. Språket
är fornsvenska. Här ges således exempel på en utvecklad runkunskap. Och de
ristare som vi känner till namnet hör hemma i denna miljö. Vi vet inte vem den
Torkel näktergal var som ristade runor på dopfunten i Olavskyrkan i Lödöse, men
den Björn som skar runorna i klockan i Kyrkefalla var prost (provaster). Mycket
tyder på att utvecklingen av den vikingatida runraden till ett utökat medeltida
runsystem ägde rum inom kyrkan på grund av dess intresse för skrift.
Med tanke på klostrens eventuella roll är förskjutningen av spridningsbilden
österut till trakterna kring Varnhem och Gudhem, och västerut till Lödöse
intressant. De båda cisterciensklostren i Varnhem och Gudhem anlades c:a 1150
och kan ha spelat en viss roll för spridningen och utvecklingen av runkunskap.
Däremot anlades klostret i Lödöse inte förrän 1243 och uppträder därför väl sent,
även om inskrifterna från 1200-tal i Lödöse är de mest frekventa. Användningen
av runskriften i klostren är tyvärr dåligt belagd, och inskrifterna är alldeles för få
för att man skall kunna uttala sig med någon bestämdhet. Men det lilla materialet
innehåller texter för både officiella och halvprivata eller privata ändamål. I
Varnhems kloster har både en runristad gravsten (Vg 79) och ett personligt
föremål med runinskrift (Vg 213) påträffats. Från Gudhem stammar en skadad
gravsten med texten conversus "lekmannabroder" (Vg 111). Flera av lösfynden
från Lödöse (främst bruksföremål, t. ex. Vg 230, 231, 236, 237) har gjorts på
klosterområdet, inget av dem ger dock exempel på någon avancerad runkunskap.
Flera av inskrifterna är mer eller mindre utplånade, andra har ägarinskrifter. Det
föremål som kanske bäst passar in i en klostermiljö, stylushandaget, är funnet i
den centrala stadsbebyggelsen i Gamla Lödöse.
Användningen av runor i staden (utanför den klerikala miljön) tycks i stor
utsträckning ha varit av halvprivat eller privat natur. Det stora flertalet inskrifter
innehåller ägarsignaturer och klotter. Några få inskrifter antyder dock ett ganska
utvecklat bruk av runor. Den fragmentariskt bevarade runpinnen Vg 280 tycks
tillsammans med den latinska uppmaningen ge belägg för runbrev. Runorna har
alltså använts för korrespondens, ett bruk välkänt från norska Bergen. Staden som
16