Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

inflytelserika grammatiken under 1500–1600-tal var Melanchtons och hos denne
föreskrivs inte slutställning av finitet i bisats.
W. Admoni (1990, 173) menar till skillnad från Behaghel att bisatsramen har
växt fram ur en folklig, muntlig tradition efter att ha analyserat Luthers fabler. Han
understödjs av J. Schildt (1981, 273ff.), som undersökt flygblad från nyhögtysk tid,
där bisatsramen till 99% är genomförd. Flygblad kännetecknas som bekant av en
talspråklig prägel. Schildts tes är naturligtvis intressant, och hans material uppvisar
tveklöst ett entydigt resultat. Å andra sidan måste man också ta hänsyn till att
flygblad i allmänhet innehåller korta satser, vilket kan underlätta för
ramkonstruktioner. Admonis påstående är problematiskt i och med att han
betraktar Luthers fabler som ett verk i en muntlig, folklig tradition, vilket inte
torde vara riktigt. Luther var en lärd man, även om fablerna skrevs för "enkelt"
folk. Att han låter finitet stå i slutställning är snarare ett belägg på hans stil –
samma utsträckning som bordsamtalen och bibelöversättningen är det – och inte
ett bevis på en muntlig tradition.
En annan hypotes som framförs av B. Delbrück och H. Wunderlich bygger på
att finitets slutställning går tillbaka på indoeuropeiskan och att verbet där alltid
stod på sista plats, dvs. även i huvudsats. I germanskan flyttas finitet stegvis framåt
på grund av intonationen. Förbindelseord som tha (konjunktion) drog finitet till
sig, medan de bisatsinledande subjunktionerna inte var tillräckligt betonade för att
kunna dra finitet i den underordnade satsen till sig (Ebert, 1978, 35ff.). Exempel
på slutställning av det finita verbet i huvudsats finns som bekant också i
urnordiskan (se t. ex. Gallehus-hornet). E. Wessén (1970, 242ff.) diskuterar detta
problem i sin språkhistoria men håller det inte för troligt att den speciella nordiska
bisatsordföljden med kil skulle ha sitt ursprung i ett äldre skede med finitet i
slutställning. Däremot fastställer han tendenser till slutställning av finitet även i
huvudsatser under fornsvensk tid, något som han tycker är mycket märkligt och
inte kan förklara.
Slutställningen i tyskan förklaras också med en s. k. reliefteori, utarbetad av
H. Weinrich och K. Fleischmann (Fleischmann, 1973, 77ff., 310ff.). Weinrich
finner uppdelningen i huvudsats och bisats föga meningsfull, då varje godtycklig
sats i princip kan uppträda som bisats, om kontexten bara är den rätta, dvs. att en
relation uppstår till föregående och efterföljande sats. Satsen är ingen sluten
grammatisk enhet i sig utan skall ses som en del av en större enhet, nämligen
texten. Man skall avstå från begrepp som huvudsats, bisats, hypotax, paratax, då
dessa endast innebär ett rent logiskt utvecklat begrepp av underordning. Denna
logiska underordning måste ersättas med en innehållsrelaterad sådan, där det
viktiga är om informationen står i förgrunden eller bakgrunden. Weinrich talar om
tre dimensioner där "reliefgivningen" (reliefen sätts för att markera informationens
status) är den tredje. Han har undersökt tempus i franskan och fastställt att
imparfait fungerar som berättande tempus vid bakgrundsinformation, medan
passé simple är förgrundens tempus i berättandet. I tyskan utrycks detta med
finitet på andra (förgrund) resp. sista (bakgrund) plats. Genom slutpositionen
hamnar satsen i bakgrunden och förvandlas till en bisats. Satsen kan också
framställa en relief med hjälp av konjunktiv:
(16) er glaubt, daß er singen kann
(17) er glaubt, er könne singen
60