Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Rune Palm (Stockholm)
0. Introduktion
RUNKUNSKAP UNDER MEDELTID –
EN ANALYSMODELL OCH NÅGRA RESULTAT
Under sen vikingatid och tidig medeltid konfronteras i Norden två skriftsystem: ett
inhemskt, runorna, och ett främmande och nytt, latinskriften. När nordborna kom
i kontakt med det latinska alfabetet, hade de ristat runor i omkring 800 år.
Latinskriften introducerades således i ett samhälle med en lång skrifttradition.
Runskriften blev inte heller omedelbart undanträngd av latinskriftskulturen.
Arkeologiska utgrävningar i medeltidsstäder (t. ex. Bergen i Norge, Lund i
Danmark, Gamla Lödöse och Sigtuna i Sverige) har bringat i dagen en stor mängd
runristade föremål i ett antal och med ett innehåll som visar att runorna användes
åtminstone en bra bit in på 1300-talet.
I diskussionen om medeltidsrunorna har ett runlitterat samhälle med en
utbredd runsk läs- och skrivkunnighet framskymtat (Liestøl, 1971; Svärdström,
1972, 1982; Wessén, 1969). Det har bl. a. hävdats att runorna var en parallellskrift
till latinskriften, ett folkligt alternativ till alfabetet och en skrift för vardagliga
syften. Trots att den stora variationen i runinskrifter (kronologiskt, geografiskt,
föremålsmässigt och innehållsmässigt) visar att runorna har använts för olika
syften under en lång tid över stora delar av Norden, bör påståenden som ovan
ifrågasättas. Vad menas t. ex. med en parallellskrift, vad är en folklig skrift och
vilka är de vardagliga syftena? För att få svar på dessa och andra frågor behövs en
modell för analys av användningen av runor under medeltid. Mitt syfte är att
presentera en sådan modell och visa på några typer av resultat som kan erhållas
genom analysen.
1. På väg till en modell för analys av runkunskap
I skriftkonfrontationens inledningsskede låter sig två olika domäner för de båda
skriftsystemen urskiljas (se figur 1). Latinskriften var en skolskrift använd för latin,
skriven av professionella skrivare i lärda miljöer och nedtecknad med penna och
bläck på pergament. Runorna å sin sida hade använts sedan långt före vikingatid
av olika ristare för folkspråk i icke-kyrkliga miljöer, ristad med kniv i trä, metall,
läder etc. eller huggen i sten. Med tiden kommer denna dikotomi att brytas upp så
att runorna tränger in i den lärda världen och latinskriften in i den folkliga, bl. a.
genom att latinskriften användes för ristade meddelanden på folkspråk och
runorna för latinska texter, till och med skrivna på pergament. Uppställningen
erbjuder ett antal viktiga nivåer för analys av den medeltida runkunskapen genom
att den tar fasta på miljöer och individer samt val av språk, medium och skrift.
6