Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Figur 1. Latinskriftens och runornas domäner
Latinskrift Runor
Skrivsituation lärd folklig
Skribenter munkar, präster runristare
Språk latin folkspråk
Medium bok och diplom (pergament) föremål (trä, metall, läder, sten)
Skrivdon penna och bläck kniv/hammare och huggmejsel
2. Analysmodell
Med runkunskap förstås här i första rummet skrivande och läsande, men även
andra aspekter såsom medvetenheten om skriftens och texters möjligheter måste
beaktas. Analysen av runkunskap under medeltid anknyter därför till diskussionen
om "literacy" och "orality", vilken ofta fokuseras på just samhälle, språk och
individernas medvetande (t. ex. Havelock, 1991). Ett samhälle består av individer
som under vissa förutsättningar ingår i institutioner (kyrka, kloster,
statsförvaltning) eller mer löst sammanhållna intressegrupper (gillen, skrån) och
som under andra agerar enskilt. De använder språket, skrivet och talat, för olika
ändamål. Några är både skribenter och läsare, andra endast läsare, några kanske
endast "skriver" mer eller mindre obegripliga texter och ytterligare andra brukar
inte skrift alls. Vi skall här ta fasta just på bruket av runskriften för att kunna säga
något om runkunskapen under medeltid. Figur 2 ger en uppställning av de olika
nivåerna i analysen.
Figur 2. Nivåer för analys av runkunskap
Samhälle
Nivå 1 Miljöer institutioner grupper
Nivå 2 Skribenter/ individer t. ex.
läsare präster, munkar hantverkare, enskilda
Nivå 3 Texter religiösa, officiella folkliga, privata
Nivå 4 Språk latin folkspråk
Nivå 5 Skrift/ (alfabet) runor
medium pergament trä, metall m. m.
Nivå 6 Färdigheter utvecklade enkla
Föremålen och inskrifterna bör kunna ge en fingervisning om de olika miljöer
där runskriften existerade och vilka användarna var. Deras medvetenhet om skrift
och dess användningar tolkas här i ett snävt perspektiv, nämligen medvetenheten
om för vilka syften skriften kan användas och hur. Texterna är i de flesta fall
avsedda att läsas, eller att läsas upp för de icke läskunniga. Det är alltså frågan om
ett visuellt språk. En text som är klädd i en sådan form att den enkelt fyller sin
funktion att bli läst och förstådd visar att skribenten haft relativt utvecklade
färdigheter. Detta gäller både inskriftens innehåll (formulering) och form
(utförande). En inskrift som är svårläst och därför besvärlig att förstå antyder att
skribenten inte besuttit några avancerade färdigheter. En annan dimension av
runkunskap anges av hur och om texterna brukas för olika syften.
7