Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

och i Jörgensens (1987, 150) material förekommer följdriktigt ibland ett det i
överordnad sats med infinit huvudverb.
Jag har endast funnit några få uppgifter om graden av antecipering av
objektsatser. Jörgensen (1987, 150) uppger att 11,1% av objektssatserna i hans
material är kombinerade med ett det. Diderichsen (1941, 130) har i sin
undersökning av Skånelagen funnit att pronominell representation föreligger "kun
i nogle faa (tvivlsomme) Tilfælde" vid objektssats. Jag har inte funnit några
uppgifter gällande graden av antecipering i den äldre nysvenskan, men Jörgensen
(1978, 30ff., 39f.) uppger att 3% av objektssatserna i ett av honom undersökt
nusvenskt talspråksmaterial är kombinerade med ett anteciperande det.
I min undersökning av anteciperande det vid objektssats kommer jag att pröva
om ett platshållarsystem befinner sig under utveckling i fornsvenskan genom att
undersöka följande punkter: anteciperingens kvantitativa utveckling, eventuella
förekomster av det i direkt anslutning till objektssatsen samt förhållandet mellan
antecipering och finithet hos den överordnade satsens huvudverb.
Jag skall slutligen nämna några undersökningar där bruket av ett anteciperande
det förklarats på annat sätt än genom ett platshållarsystem. I en undersökning av
Skånelagen menar Diderichsen (1941, 130f.) att anteciperande det vid subjekts-
och objektssats har till uppgift att framhäva att-satsen.
I Mitchell (1985, vol. 1, 775ff.) ges en historisk bakgrund till bruket av ett
anteciperande pronomen vid nominala satser i Old English. Bruket av ett
anteciperande pronomen har enligt Mitchell sitt ursprung i språkbrukarens
osäkerhet inför hypotaktiskt sammanfogade meningar vid övergången från paratax
till hypotax. Med hjälp av ett anteciperande pronomen kunde språkbrukaren
avsluta en syntaktisk enhet, den överordnade satsen, innan nästa påbörjades och
därigenom klargöra meningens syntaktiska uppbyggnad. Mitchell menar också att
det anteciperande pronomenet ursprungligen användes vid den muntliga
framställningen som ett medel att underlätta förståelsen. När säkerheten inför
hypotaxen efterhand ökade, fortsatte anteciperande pronomen att användas, men
dessa fick nu en stilistisk eller retorisk funktion.
Slutligen kan man konstatera att Falk (1993, 236) antar att bruket av
anteciperande det vid subjektssats i fornsvenskan och fram till 1600-talet var styrt
av icke-grammatiska faktorer, t. ex. "stylistic or pragmatic factors."
3. Material
Det fornsvenska materialet består till största delen av kortare texter eller
textavsnitt hämtade ur den datalagrade korpus som skrivits in vid Institutionen för
nordiska språk, Göteborgs universitet (projektet Källtext). P. g. a. vissa brister i
representativitet hos materialet från äldre fornsvensk tid har detta kompletterats
med främst Dalalagen och Äldre västgötalagen. Materialet från äldre nysvensk tid
består av textsamlingen Valda stycken av svenska författare 1526–1732 (1972).
Materialet redovisas i detalj i korpusförteckningen.
Materialet har delats in i fem perioder: äldre fornsvenska (1225–1375), yngre
fornsvenska (1375–1526) samt äldre nysvenska, som delats in perioderna 1526–
1594, 1595–1662 och 1663–1732.
49