Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

etecknar läge (t. ex. södra, västra, centrala osv.): de har preferens för den-lösa
fraser (något som M. Ivarsson, 1933, 208 och K. Ågren, 1912, 83 också nämner).
Försöket att hitta en regel för bruket eller icke-bruket av den prepositiva adjektivartikeln
genom frågeformulär med verkliga exempel ur SvD (man fick välja mellan
den artikulerade och den artikellösa varianten av samma konstruktion, oavsett om
‘originalen’ har varit med eller utan artikel) misslyckades eftersom resultaten var så
differentierade att man inte kunde se en konstant preferens för den- eller den-lösa
fraser i någon av meningarna. Jag kunde konstatera att några informanter
tenderade till den- och andra till den-lösa konstruktoner. Möjliga orsaker härtill
kan vara ålder, härkomst eller kan hänga ihop med skillnaden mellan informanternas
talspråk och strävan att bruka skriftspråket på det “rätta” sättet.
Ett annat sätt att gruppera fraserna är att titta på substantiviska delen av frasen.
En grupp substantiv med klar preferens för den-lösa fraser utgör egennamn (Lund
i Gröna Lund, Nattevagten – filmtitel – i danska Nattevagten osv.). Egennamn
och substantiv som fungerar som egennamn har en mycket hög grad av egenskapen
‘känd’ och tenderar till icke-bruk av adjektivartikeln (jfr. lilla Maja, gamle
Bengt). Om betydelsen hos sådana fraser se nedan i kapitlet 4.2.1.
III. Problemet
1. Den teoretiska utgångspunkten: tre uppsatser
I artikeln "Varför utelämnas inte adjektivets bestämda artikel?" av E. Wijk-
Andersson tror sig denna hitta orsaken till ‘icke-utelämnandet’ av den prepositiva
artikeln i konstruktionen svagt adjektiv + bestämt substantiv. Hennes uppfattning
är att den/det bevaras för att disambiguera flertydligheten av adjektivformen. Vad
beträffar adjektivartikeln -a så "kan [den] beteckna pluralis, bestämt species och i
vissa fall femininum. [...] Men det finns även en ambiguös substantivartikel,
nämligen -en, som står för både utrum singular och neutrum plural." (Wijk-
Andersson, 1991, 303f.)
Även om E. Wijk-Andersson argumenterar med Grices samarbetsprincip och
konversationsmaximer viser hennes exempel på "mer eller mindre ambiguösa
framförställda attribut" att hon inte alls är intresserad av kontexten i vilken
fraserna förekommer. Annars skulle hon inte ha skrivit att den svaga adjektivformen
behöver en prepositiv artikel för att inte blandas med en verbform.
Wijk-Anderssons artikel är en av de senare leden i en kedja av böcker, uppsatser
och avhandlingar som bl. a. behandlar substantivets bestämdhet, utvecklingen
och betydelsen av den svaga adjektivformen, dess artikel och rollen av
artikeln – såväl prepositiv som suffigerad. Uppsatsen är en polemiserande reaktion
på M. Ivarssons artikel "Varför utelämnas adjektivets bestämda artikel?" (1933). I
artikeln redovisas exempel ur tidningsspråket och nordsvenska dialekter med
utelämnad adjektivartikel. Författaren indelar de artikellösa konstruktionerna i tre
grupper, beroende på accentfördelningen mellan adjektiv och substantiv:
Typ 1: trycksvagt adjektiv – tryckstarkt substantiv: hit hör relativt fasta
förbindelser "vilka som sådana gått in i talspråket"; "betydelsen [av adjektivet] är
inte död men den sover", t. ex. Döda havet;
Typ 2: tryckstarkt adjektiv – trycksvagt substantiv: till denna grupp hör särskiljande
adjektiv som uttrycker motsats t. ex. stora båten – lilla båten;
37