Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

från Eddan. Gudanamn i osammansatt form var som bekant tabu under
vikingatiden.
Beträffande selaöstenens uarfaitr har tidigare endast ett tolkningsförslag
framlagts. Roland Otterbjörk (1983, 42f.) anser att runföljden kan återge ett
absolut använt binamn *Várfæitr med betydelsen ’den som är fet om våren’.
Otterbjörk menar att detta namn skall ha använts ironiskt om en mycket mager
person. I det fall namnet är ofullständigt bevarat föreslår han ett felristat
[smi]aurfaitr, där förleden motsvarar fsv. sm(i)ør n. ’smör’.
Otterbjörks tolkning Várfæitr är väl formellt oantastlig, men betydelsen
förfaller lite märklig eftersom man på våren snarare brukar vara mager än fet.
Den alternativa förklaringen [smi]aurfaitr *Smiørfæitr förutsätter att ristaren
gjort sig skyldig till ett omkastningsfel, vilket knappast är ett metodiskt riktigt
sätt att försöka supplera runor i namnets början.
Att den senare leden i namnet uarfaitr återger adjektivet fvn. feitr, fsv. feter
kan knappast betvivlas. I den nordiska namnskatten finns flera exempel på att
detta adjektiv har kunnat förekomma som binamn, t. ex. Eyiólfr feiti (900-talet)
i Vápnfirðinga saga (Lind 1920–21, sp. 78), Absalon Feeth (1199), son till
Esbern Snare (DGP II, sp. 266), Nicolaus feet (Uppland 1344, SD 5, 309, 311)
och Pätar Feet (Småland 1355, SD 6, 583). Ett runsvenskt namn Fæitr torde
också i felristad form kunna dölja sig i runföljden fiatr på en småländsk runsten
(Sm 169, se Williams, 1991, 167f.).
Sammansättningen med adjektivet ’fet’ visar tydligt att vi måste ha att göra
med ett binamn eftersom någon sådan namnled inte förekommer i egentliga
personnamn. Till skillnad från Otterbjörk vill jag dock finna en tolkning, där
det råder ett mera logiskt förhållande mellan betydelserna av för- och efterleden
i namnet. Det kan därför vara lämpligt att undersöka i vilka typer av
sammansättningar som adjektivet ’fet’ förekommer i de nordiska fornspråken.
Fritzner upptar fyra sådana exempel från västnordiskt område: allfeitr ’meget
fed’, halafeitr ’som har feit hale’, kornfeitr ’fed af Fodring af Korn; om Hest’
och selfeitr ’særdeles fed (som selr)’. I svenska medeltidskällor finns två
sammansättningar belagda: fulfeter ’mycket fet’ och kinfeter ’fet om kinderna’
(Söderwall). Endast den förstnämnda sammansättningen förekommer som
binamn (Erlendr allfeitr 1299, se Lind, 1920–21, sp. 3).
I två av fallen, fvn. allfeitr och fsv. fulfeter, har adjektivet försetts med ett
förstärkande prefix. Något sådant som kan förenas med runföljden uar är dock
inte känt. Däremot skulle man möjligen kunna tänka på den fornvästnordiska
partikeln var = van ’for lite, dårlig’ (Iversen, 1972, § 195.4), vilken förekommer
i sammansättning med bl. a. adjektiv och particip som t. ex. varhluta,
varhaldinn, varbúinn och varlaunaðr. Övergången van > var är dock inte
belagd i fornsvenskan, varför detta tolkningsförslag sannolikt måste förkastas.
Intressantare är i stället att två av sammansättningarna (fvn. halafeitr och
fsv. kinfeter) i förleden har ett substantiv som betecknar en kroppsdel: fvn. háli
m. ’svans’ och fsv. kin f. ’kind’. Eftersom uarfaitr ursprungligen måste ha varit
ett binamn är det frestande att anta att förleden uar syftar på en kroppsdel, som
karaktäriseras av efterleden -fæitr. Runföljden skulle då närmast kunna
identifieras med substantivet fvn. vorr, fsv. var, vær f. ’läpp’.
Fvn. vorr återgår enligt Vries (1962, 676) på urnordiska *warzu- och är
besläktat med t. ex. gotiska wairilo, fornengelska weler (