Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

5. Sammanfattning
Bruket av anteciperande det vid subjektssats är kvanititativt sett oförändrat,
mellan 40 och 45%, fram till 1600-talet, då det gradvis ökar för att vid
undersökningsperiodens slut, dvs. vid början av 1700-talet, vara omkring 60%.
Det tycks inte som om ett system med platshållare befinner sig under utveckling i
fornsvenskan. Omkring år 1600 inleds en begränsning av möjligheten att utelämna
det, vilket troligen sammanhänger med att subjektspositionen börjar upp-levas
som obligatorisk i svenskan varvid subjektslösa satser blir ovanligare. Vid
undersökningsperiodens slut saknar dock fortfarande hela 40% av subjektssatserna
ett anteciperande det. Det är således fortfarande vid 1700-talets början
långt kvar till dagens situation med ett i det närmaste obligatoriskt formellt
subjekt.
Andelen objektssatser med anteciperande det är omkring 15% fram till 1500talet,
då bruket minskar. Bruket upphör nästan helt i de undersökta prosatexterna
från 1500-talets första hälft och senare, medan det, om än i mindre omfattning,
fortsätter i materialets versifierade texter. Det till en början kvantitativt oförändrade
och så småningom minskande bruket talar emot antagandet att ett platshållarsystem
befinner sig under utveckling i fornsvenskan vid objektssats. Aven det
faktum att omkring 15% av materialets anteciperande det vid objektssats står i
direkt anslutning till att-satsen ifrågasätter antagandet att det fungerar som platshållare.
Flera andra funktioner hos anteciperande det vid objektssats är tänkbara. Att
pronomenet oftare återfinns i den versifierade texten än i prosan tyder på att det
kan ha använts för att anpassa texten till ett versmått, men även i prosatexter är
den rytmiska funktionen tänkbar. Pronomenet kan också, t. ex. i de undersökta
lagtexterna, dvs. ursprungligen i den muntliga lagsagan, ha fungerat som ett medel
att öka förståelsen genom att klargöra den hypotaktiskt sammanfogade meningens
syntaktiska samband. Pronomenet har säkerligen också ibland tjänat till att
framhäva objektssatsens innehåll, att ge att-satsen emfas. Slutligen kan
pronomenet ibland också tänkas ha haft en stilistiskt arkaiserande funktion.
Litteratur
Diderichsen, P., 1941: Sætningsbygningen i Skaanske Lov. Fremstillet som
Grundlag for enrationel dansk Syntaks. Acta Philologica Scandinavica 15,
Köpenhamn.
Falk, C., 1993: Non-referential subjects in the history of Swedish, Lund.
Jansson, G., 1970: Jakob Ulvssons brev till Sturarna, 1494–1518. Stencil.
Institutionen för nordiska språk, Stockholm.
Jörgensens, N., 1978: Underordnade satser och fraser i talad svenska. Funktion
och byggnad. Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie C 10, Lund.
—, 1987: Studier över syntax och textstruktur i nordiska medeltidslagar..
Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie A 38, (även: Samlingar utgivna av
svenska fornskriftsällskapet, bd 76.), Lund.
Mitchell, B., 1985: Old English syntax. 2 bd, Oxford.
Olson, E., 1913: Studier över pronomenet den i nysvenskan, Lund.
Platzack, Ch., 1985: "Syntaktiska förändringar i svenskan under 1600-talet". I:
54