Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

som råder på Island. Platzack stödjer sin hypotes ytterligare med hjälp av
färöiskan. Där vacklar bruket av gammal och ny bisatsordföljd, vilket beror på att
finitkongruensen håller på att försvinna (Platzack, 1988, 253f.).
I sin uppsats tar Platzack också upp ett par exempel med ett verbkomplex eller
ett finit verb som sista led i bisatsen:
(8) at the kirkiu byggiæ mughu (UL, ca 1300)
Han kommenterar dessa exempel endast med avseende på att de uppvisar en
skenbar modern bisatsordföljd i likhet med de ovan nämnda konstruktionerna. Jag
vill emellertid diskutera denna bisatstyp lite närmare.
I fornsvenska och äldre nysvenska finns det tämligen gott om exempel på
bisatser med det finita verbet i slutposition eller åtminstone sent placerat i satsen:
(9) æn han siukær lighær (UL, ca 1300)
(10) Men i Vpsala, ther som konungs sätit här i Swerige warit haffuer (O. Petri,
En swensk cröneka)
Vad detta beror på har forskarna varit oense om, men de flesta vill förklara ordföljdstypen
med påverkan från lågtyska och latin. C. Larsson (1931, 136) diskuterar
huruvida avvikelser i bisatsordföljden kan förklaras som dialektala egenheter,
exempelvis när det gäller Uplandslagen och Södermannalagen. Han avfärdar
emellertid denna förklaring till att finitet uppträder i slutposition och menar att
detta fenomen måste bero på tyskt eller latinskt inflytande. G. Bergman (1984, 92)
ger några exempel ur Olaus Petris bibelöversättning 1526:
(11) som i stadhen skeedt war
(12) at så skee skulle
(13) then the begärat hadhe
och skriver att bruket att sätta finitet sist i vissa bisatser huvudsakligen beror på
tyskt inflytande, något som uppstått just genom Lutherbibeln och det av tyskan
påverkade kanslispråket. H. de Boor (1922, 168ff.) hänvisar också till tyskt
inflytande i sin undersökning av olika sorters bisatser. Han menar att huvudregeln
är att det finita verbet står på tredje plats i bisatsen. Mot denna regel uppträder
emellertid i några av landskapslagarna, särskilt i Uplandslagen och Gutalagen, det
finita verbet i slutet av satsen, ibland t. o. m. på sista plats. Detta gäller framför allt
relativsatser men även andra bisatstyper. Han uttrycker försiktigt att företeelsen
inte torde vara utan inflytande från tyskan. De Boor gör också ett viktigt
påpekande att det pronominella subjektet blir allt vanligare under denna tid, och
att detta möjligen bidrar till att det finita verbet förskjuts till slutet av satsen. Även
N. Jörgensen har undersökt bisatser i medeltida lagtexter och konstaterar i
enlighet med de Boor att de största avvikelserna finns i Uplandslagen. Där finner
vi således ett stort antal exempel på satser med verbet i slutställning. Jörgensen
diskuterar om det kan betraktas som ett medvetet arkaiserande stildrag i syfte att
skapa ett högtidligt lagspråk eller om det kan förklaras genom inflytande från
tyskan och latinet. Det senare finner Jörgensen osannolikt, då det inte verkar
troligt att en sådan påverkan främst skulle iakttas i texter där främmande påverkan
i övrigt inte gjort sig gällande. Det förra är också tveksamt, då avvikelsen inte
58