Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

ehöver betraktas som ålderdomlig. Jörgensen anser liksom de Boor att avvikelsen
ofta beror på att ett subjektspronomen som förr ofta utelämnats nu har satts ut.
Avvikelsen gäller då snarare att ett predikatfrasled hamnat framför huvudverbet
(Jörgensen, 1987, 129). Dessutom konstaterar Jörgensen att många av exemplen
med finitet på sista plats är kopulaförbindelser som kan uppfattas som stereotypa
konstruktioner:
(14) gipt/döðer/föddær/biltughær ær
(15) dræpin/sar/fangin/takin wærþer
Så småningom försvinner möjligheten att placera finitet sist i satsen, och från
och med 1700-talet finner vi konstruktionen endast som ett stilistiskt medvetet
drag eller betingat av rim och rytm.
Det tycks vara så att vi under en tid har en tämligen stor variation, när det gäller
bisatser; huvudsatsordföljd (dvs. gammal bisatsordföljd), kilkonstruktioner,
verbkomplex i slutet av satsen, där det finita verbet ibland står i slutposition och så
småningom den moderna bisatsordföljden som 1500–1700 blir allt vanligare och
slutligen den enda möjligheten.
I tyskan ser utvecklingen annorlunda ut. Även om vi också där finner stor
variation, är tendensen till ramkonstruktioner och slutställning av det finita verbet
i bisats tydlig redan i fornhögtyskan. Under medelhögtysk tid används bisatsramen
allt flitigare och är helt genomförd vid slutet av perioden för tidig nyhögtyska
(1350–1650). Intressant är dock att tidig nyhögtyska infaller under en turbulent
period med stor variation, inte minst på det syntaktiska planet. Under denna tid
kan man följa ordföljdens utveckling på ett betydligt bättre sätt, då underlaget av
texter är väsentligt större. Medan de forntyska texterna främst består av
översättningar och medelhögtyskan nästan bara erbjuder höviska epos som
analysmaterial, finner vi i tidig nyhögtyska ett stort material av varierande textsorter:
lagtext, urkunder, skönlitterär prosa, dagböcker, resekrönikor, affärsberättelser
m. m. Tendensen till bisatsram blir således allt tydligare, och i slutet av
1600-talet normeras finitets slutställning i bisatsen och återfinns i grammatikskrivningen.
Den stora skillnaden mot tidigare var att det nu finns klara regler över
vilka led som fick ställas utanför ramkonstruktion (t. ex. als- och wie-satser,
infinitivkonstruktioner etc.), medan det förut varit möjligt att ställa alla möjliga led
utanför ramen, t. o. m. subjekt och objekt.
Orsaken till att tyskan har det finita verbet i slutställning i bisatsen och att detta
fastläggs just i slutet av 1600-talet är ett omstritt problem i tysk diakron
språkvetenskap. Förklaringarna är många och jag vill här kortfattat redovisa några
av dem.
O. Behaghel och hans lärjungar E. Hammarström och F. Maurer företräder
tesen att den tyska bisatsordföljden skulle bero på latinskt inflytande. Satsramen
härstammar enligt Behaghel (1932, 87) från kanslispråket, vilket stod under massiv
latinsk påverkan. Denna hypotes har mött stort motstånd. Så visar exempelvis B.
Stolt i sin studie av Luthers bordssamtal att denne placerat finita verbet sist i bisats
i många fall där latinet inte har slutställning (Betten, 1987, 133). Som översättare
är Luther känd för sin självständighet och att sätta målspråket i centrum ("man
muß den Leuten aufs Maul schauen"). Att han väljer slutställning kan lika väl tyda
på att det är en tysk företeelse. Dessutom påpekar Fleischmann att den mest
59