Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Kacnel'son anför exempel från fornisländsk poesi och prosa och ser en
utveckling i sättet på vilket adjektiv brukas. Den svaga adjektivböjningen uppstår
ur en substantivering (artikeln fungerar som markör för en ny ordklass) som
senare kommer att brukas som vanliga adjektiv i attributivställning vid namn
(Sigurdur ungi) eller substantiv som betecknar kända individer (auð in fagra ‘det
glimmande guldet’ om Nibelungernas skatt). Bruket eller icke-bruket av adjektivartikeln
beror på egenskapernas natur. Artikelbruk tyder på att egenskapen som
individen har är karakteristisk för en grupp: Sigurdur inn ungi ‘den unge S.’.
Svaga adjektiv utan artikel betecknar egenskaper som en individ har i hög eller
mycket hög grad, något som särskiljer den från andra individer: Sigurdur ungi
‘den gode/modige yngling S’. Så kommer den svaga adjektivformen utan artikel
att brukas när attributet betecknar ett ständigt epitet (Kacnel'son, 1949, 146).
Egenskapen anses vara immanent för en given individ oberoende om den uppvisar
just denna egenskap i en viss situation: en som kallas för Sigurdur ungi behöver
inte vara ung, utan har en ung mans egenskaper (mod t. ex.) oberoende av åldern.
Tillfälliga egenskaper betecknas däremot med ett artikellöst starkt adjektiv.
I den fornisländska prosan härskar andra regler för artikelbruk vid svaga
adjektiv. Svaga adjektiv med individualiserande semantik förekommer bara vid
egennamn och betecknar en karakteristisk egenskap. Den prepositiva artikeln
kommer att förknippas starkare med substantivet än med adjektivet. Den visar att
substantivet betecknar en företeelse som anses vara bekant. Detta skifte i artikelns
relation stöds (eller betingas) av den starka och den svaga adjektivdeklinationens
sammanfall. Bruket av den ena eller den andra adjektivformen blir beroende av
syntaxen: starka adjektiv uppträder bara i predikativ, svaga bara i attributiv
ställning. Den komplementära distributionen leder till sammanfall av båda
adjektivdeklinationerna, och eftersom artikeln är knuten till den attributiva
positionen, kommer artikelbruket att bestämma om man väljer en stark eller en
svag adjektivform. Skillnaden mellan båda klasserna bibehållas men nu är det en
skillnad mellan bestämd och obestämd form. Samtidigt sker en utjämning av den
typ av egenskaper som betecknas med svaga resp. starka adjektiv. Båda typerna
kan brukas när det gäller tillfälliga resp. väsentliga egenskaper. Sammanfattningsvis
kan man säga att i den fornisländksa prosan ses 1. bindandet av adjektivartikeln
till substantivet och 2. beroendet av adjektivformens val på artikelbruket.
Ju mer övertygande Kacnel'sons framställning av det svaga adjektivets uppkomst
och artikelbrukets betydelse syns, desto mer förvånar hans korta redogörelse
gällande substantivartikeln. Den ses uppstå genom övergången från sär-
till ihopskrivande av f. d. adjektivartikeln efter substantiv: madr inn gamli –
madrinn gamli.
En liknande uppfattning, fastän stödd med bättre argument, har också
B. Delbrück. Enligt honom fanns inn (enn) som adjektiv- och som substantivartikel
redan i urnordisk tid (Delbrück, 1916, 15). Substantiv och artikel var de
konstanta leden i fraser med olika adjektiv. Man kom att associera ett fastare
samband mellan artikel och substantiv tills man började skriva dem ihop: ormr
inn langi (frani, mikli) > ormrinn langi > ormrinn (Delbrück, 1916, 58).
W. Hodler (1954, 101) ser däremot inte uppkommsten av substantivartikeln
som ett resultat av en förändrad skriftbild. Substantivartikeln, som har utvecklats
av ett deiktiskt-anaforiskt pronomen, har, jämfört med adjektivartikeln, ett annat
syntaktiskt förhållande till sitt nomen. Hos substantivartikeln är detta förhållande
appositionellt. I svenskan har det adjektiviska pronomenet inte placerats som
40