Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

C'
C IP
NP I'
I VP
ADVP VP
V NP
att Jan e inte köpte boken (sv.)
að Jón keypti ekki e bókina (isl.)
I isländskan kongruerar finitet med subjektet och måste därför flytta till den
plats i mittfältet (I) där kongruensen genereras (I = böjning). I svenskan, som
saknar kongruens mellan subjekt och verb, behöver inte denna flyttning äga rum,
utan den positionen förblir tom (e) (Platzack, 1988, 242f.).
Nu finns det emellertid äldre exempel som tycks uppvisa modern bisatsordföljd:
(6) huar sum ei halder kunungx dom (MEL, ca 1350)
(7) æn han ey sigher thigiandamæssu (YVL, ca 1350)
Dessa är dock enligt Platzack endast skenbara motexempel. I (6) rör det sig om en
s. k. kilkonstruktion, en ordföljdstyp som uppträder i bisatser där subjektpositionen
är tom. Ett led från verbfrasen flyttar då till den tomma subjektpositionen
och fungerar där som en kil mellan subjunktionen och det finita verbet. Kilen
behöver inte vara en negation eller ett adverbial, men olika satsdelar har olika
stark benägenhet att bli kil. Negationen uppvisar störst benägenhet att bli kil, och
G. Pettersson drar därför slutsatsen att den fornnordiska kilkonstruktionen haft en
avgörande betydelse för uppkomsten av den moderna bisatsordföljden (Platzack,
1988, 241). Platzack avvisar detta påstående, vilket jag återkommer till.
Det andra exemplet (7) är ett annat skenbart motexempel. Här menar Platzack
(1988, 248) att det pronominella subjektet han skall uppfattas som enklitiskt
anslutet till subjunktionen æn, vilket innebär att subjektspositionen blir tom och
villkoren för kilen härigenom är uppfyllda. Dessa två typer är således strukturellt
tvetydiga och naturligtvis omöjliga att använda för datering av övergången till den
nya ordföljden. Platzack visar dock på ett övertygande sätt att det i dessa
tveksamma fall oftast inte rör sig om modern bisatsordföljd och vilka kriterier som
skall uppfyllas för att bisatserna otvetydigt skall kunna uppvisa gammal eller
modern ordföljd (Platzack, 1988, 250ff.). Han kommer fram till att tydliga exempel
på moderna bisatser är mycket ovanliga före 1500, medan belägg på gammal
ordföljd är allt mer sällsynta i slutet av 1600-talet.
Platzack argumenterar mot G. Petterssons tes att uppkomsten av den moderna
bisatsordföljden skulle vara en direkt följd av negationens starka benägenhet att
bli kil. Att negationen flyttas fram i subjektlösa bisatser skulle medföra att negationen
och andra nexusadverbial har sin plats framför finitet i underordnade
satser. Platzack menar dock att det knappast är troligt att en konstruktion med en
sådan låg frekvens (subjektslösa satser med negation utgör endast en liten del av
alla bisatstyper) kan ha fått en sådan stor betydelse. Dessutom måste man förklara
det faktum att endast danska, norska och svenska utvecklar den nya ordföljden,
medan isländska, som också har kilkonstruktion, fortfarande har "gammal"
bisatsordföljd. Detta skulle enligt Pettersson bero på den konservativa språkvård
57