Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

hø:ga vågen "en väldigt hög våg". Sambandet mellan dessa dialektformer och den
av Kacnel'son för förfornnordiskan rekonstruerade skillnaden ligger i öppen dag.
Men dialektdata kan inte bara hjälpa vid rekonstruktionen av det ursprungliga
tillståndet. De kan användas också vid utforskningen av utvecklingsförloppet i
språknormen. Skriftliga källor är i många avseenden otillräckliga för detta
ändamål, många språkförändringar återspeglas i skrift antingen i begränsad omfattning
eller överhuvudtaget inte. Det gäller i synnerhet de fonologiska
förändringar, som inte leder till sammanfall (t. ex. skrivningarna í, ý, ú, é, ó, á som
betecknade vokallängden i fornisländska och som betecknar en särskild vokalkvalitet
i nyisländskan, eller skrivningarna o och u i svenska och norska).
Utvecklingen i dialekter kan tjäna som en typologisk modell för den utveckling i
språknormen, som inte kan fastställas med hjälp av skriftliga källor. Jag vill
behandla två moment som i och för sig sedan länge är bekanta för jämförande
språkvetenskap men som inte alltid beaktas vid studiet av nordisk språkhistoria.
Dessa två moment är: språkgeografisk verifikation av en språkhistorisk hypotes
(fastställandet av utvecklingens förlopp och drivkrafter) och prognos av
utvecklingen i språknormen på grund av utvecklingstendenser i dialekter.
1. Språkgeografisk verifikation av en språkhistorisk hypotes.
a) Fastställandet av utvecklingsförloppet
De rumsliga variationerna av en företeelse på den språkgeografiska kartan kan
visa utvecklingens ordningsföljd i tiden. Formerna som avlöser varandra i rymden
kan tolkas som former som avlöser varandra i tiden (jfr. Schirmunski, 1962, 129).
Ex.: Både i norskan och svenskan har de ursprungliga k och g framför j och
främre vokaler utvecklats till spiranter. Etapperna av denna utveckling kan iakttas
i olika nordiska dialekter. Utgångspunkten – ingen fonologisk skillnad mellan två
k och två g finner vi i Uppland och på Själland. Det första utvecklingsstadiet –
oppositionen av velara k och g – palataliserade k' och g' är kännetecknande för
isländska, några svenska och danska (Jylland) dialekter, det andra stadiet –
affricering av palataliserade k och g finner vi i enstaka danska, svenska (norr- och
östsvenska) och norska dialekter, det sista utvecklingsstadiet – spiranter
(ç < ‡ < k', j < j < g') finns i somliga danska dialekter (sydliga öar), de flesta norska
och svenska dialekterna samt i de båda språknormerna (jfr. kartorna i Brøndum
Nielsen, 1952, N 16; Haugen, 1976, N 17). En sådan komparativ metod tillåter oss
inte bara att fastställa utvecklingsstadier utan också att klargöra vilka ord och
vilka positioner som drabbas av förändringen först och hur förändringen breder ut
sig.
Ett annat exempel av samma slag är fastställandet av etapper av kvantitetsförskjutningen
i germanska språk (vokal- eller konsonantförlängningen i de
ursprungligt kortstaviga orden, som t. ex. i eng. name eller i ty. Name eller sv. tala
och vecka < vika) med hjälp av moderna dialekter, som visar olika utvecklingsstadier
av kvantitetsförskjutningen. En sådan jämförande analys visar bl. a., att
den välbekanta kompensationsteorin, som vill förklara förlängningen av
stamstavelsen i germanska språk som en kompensation för reduktion av den andra
stavelsen, inte stämmer (Kusmenko, 1995, 73–102).
Genusförsvinnandets förlopp i nordiska och andra germanska språk kan också
demonstreras med hjälp av dialekter, som visar olika utvecklingsetapper: från
92