Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

Torsten Stein (Berlin)
GENUSUTVECKLINGEN I SVENSKA I JÄMFÖRELSE MED ANDRA GERMANSKA SPRÅK
Denna uppsats handlar om tillkomsten av det skandinaviska tvågenussystemet.
Litteraturen till detta ämne (jag har främst använt Wesséns Svensk språkhistoria
och den ryska framställningen De germanska språkens historiskt-typologiska
morfologi, Guhman et al., 1977) går i grova drag ut på att tvågenussystemet är en
följd av förenklingar i kasussystemet. Om man jämför utvecklingen med andra
språk, till exempel engelska, visar det sig dock att andra faktorer kan ha varit av
större betydelse även i svenskan och danskan. Men även i dessa språk står
tregenussystemet ofta kvar i dialekterna. I ett avslutande avsnitt kommer jag därför
att hänvisa till innovationer inom genussystemet som finns i vissa dialekter.
1. Tregenussystemet i de forngermanska språken
Alla forngermanska språken har ett tregenussystem. De skiljer mellan genus
beroende av vilken stam som ordet tillhör. Artikeln är i många fall ett redundansfenomen
för att uttrycka genustillhörighet. Om ett substantiv tillhör en viss stam,
så betyder det i många fall samtidigt att det tillhör en böjningsgrupp som i sin tur
är bunden till bara ett eller i några fall två genus. Så uttrycker till exempel r-ändelsen
hos de maskulina a-stammarna entydigt att ordet är maskulinum, utan att
det behövs en artikel. På detta sätt går det att urskilja maskulina, feminina och
neutrala böjningsmönster hos substantiv. Den här principen genomförs emellertid
inte fullständigt, och det kan därför finnas stammar med olika genustillhörighet.
Den ryska framställningen De germanska språkens historiskt-typologiska
morfologi urskiljer olika grader som anger hur konsekvent principen genomförs
(Guhman et al., 1977, 147ff.):
1.1 Starkt markerade stammar
De starkt markerade stammarnas ändelser är karakteristiska för en stam och ett
genus i alla kasusformer. Till följd av detta räcker morfologiska medel till för att
uttrycka vilket genus som substantivet tillhör. Ett exempel på detta är de feminina
o-stammarna i gotiskan. Jämförelsen av böjningsmönstret med de maskulina astammarna
visar att det bara är nominativ pluralis som har samma form, alla andra
kasusformer är “genusspecifika”.
1.2 Markerade stammar
I gruppen av markerade stammar blir genusförhållendena bara tydliga på några
ställen i paradigmet. Exempel på skillnaden mallan böjninen av a-, u- och nstammar
kan nämnas. Till alla tre grupper hör bara maskulina och neutrala
29