Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

företeelse med dess funktioner, handel och hantverk, har uppenbarligen erbjudit
en gynnsam grogrund för spridningen av runkunskap.
Några belägg för ett "folkligt bruk" utanför städerna har inte framkommit. Detta
betyder inte att runor endast använts i kyrkor, kloster och städer. Här kan det
bevarade materialets representativitet spela sentiden ett spratt. Det enda föremål
som påträffats i en agrar miljö är två brynen (Vg 208, 226) med runliknande
tecken, men det kan vara slumpen som medfört att de enda beläggen från en
folklig miljö utanför städerna inte ger prov på någon utvecklad runkunskap.
Bland skribenterna märks präster och munkar, handelsmän och hantverkare.
Dessutom ser vi olika grader av runkunskap. Vissa förmådde att åstadkomma
texter med olika funktioner, ofta välformulerade och välskrivna med ett avancerat
bruk av tecken (stungna runor, bindrunor) och av viss längd. De visar därmed
prov på utvecklad runkunskap. Andra avfattade texter med begränsade funktioner,
ofta korta och med ett enkelt bruk av runor. Men det fanns också de som inte
behärskade konsten att skriva med runor, vilket antyds av de inskrifter som är
otolkbara utan att vara skadade samt de föremål som påträffats med runliknande
tecken.
Om runorna skall betraktas som en parallellskrift, tvingas man acceptera att
parallellerna inte löper jämsides. En viktig anledning till detta är att runskriften i
främsta rummet är en skrift för epigrafi, medan latinskriften är en bok- och
urkundsskrift. Runkunskapen avviker därför på flera sätt från alfabetskunskapen
när det gäller texter, skribenter och deras färdigheter. Runskriften är folklig så till
vida att den används av andra än präster och munkar och att den brukas för ickeofficiella
sammanhang. Någon stor spridning av skrivande i breda lager av befolkningen
kan inte observeras, ej heller tycks runorna användas för speciellt många
eller avancerade syften. När det gäller de vardagliga syftena framkommer dessa
framför allt i ägarinskrifter och magiska inskrifter. De båda halvprivata "breven",
som ger exempel på ett mer kommunikativt bruk, är i likhet med runbreven från
Norge knutna till staden som handels- och hantverksmiljö. Intressegrupper som
gillen och skrån har uppenbarligen haft intresse för runorna för sina specifika
syften. Även andra grupper eller enskilda individer bör ha haft behov av runor,
men av detta syns inget i det bevarade materialet.
Runorna tycks ha störst spridning för exhortativa och performativa texter, vilka
påträffas i alla de miljöer som belägger runinskrifter, kyrka, kloster och handel och
hantverk. De narrativa texterna tycks emellertid vara förbehållna kyrkans officiella
inskrifter. Det kan faktiskt vara så att vi ser en nedgång i tillkomsten av folkliga
narrativa texter under medeltid. Under vikingatid när runstenarna restes i det
agrara landskapet, fungerade texterna i vardagen. Under medeltid tycks det som
om bruket av runor centraliseras till kyrkan och till intressegrupper i staden.
Litteratur
Fv = Fornvännen. Tidskrift för svensk antikvarisk forskning. Utg. av Kungl.
Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1–, 1906–.
Havelock, E., 1991: "The oral-literate equation. A formula for the modern mind".
I: D. A. Olsom ; N. Torrance: Literacy and Orality, Cambridge.
Liestøl, A., 1971: "The Literate Vikings". I: Proceedings of the sixth Viking
Congress, Uppsala.
17