Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

svenska och norska dialekter sammanfaller i huvuddrag med gränsen för alveolara
t, d, l, n, s ur ursprungliga rt, rd, rl, rn, rs. Å andra sidan har dialekterna utan det
egentliga tjocka l-ljudet (dvs. utan l-ljudet med ett r-slag) ingen assimilation av
r + dentaler (t. ex. i Dalarna eller i Jylland, där ett kakuminalt l också finns).
Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är implicerande isoglosser. Det omfattar
två eller flera isoglosser, som sammanhänger systematiskt och betingar varandra
rent strukturellt. Sådana isoglossknippen utgör t. ex. främre r, tjockt l, r +
dentaler > alveolarer, tjockt l + dentaler > kakuminaler. Isoglossen alveolarer < r +
dentaler förutsätter närvaron av ett kakuminalt r (”tjockt” l), därför att bara i detta
tillfälle kan det alveolara r-ets artikulationsställe vara ”starkt” och assimilera
dentaler. Detsamma gäller isoglossknippet urspr. ei = e:, urspr. e: = œ:. Dessa
isoglosser sammanhänger, därför att utvecklingen ei > e: framkallar utvecklingen
e: > œ:. Samma inre samband mellan isoglosser visar vokalbalans, jämviktsaccent
och tilljämning. Tilljämningen är en följd av samma prosodiska fenomen som
vokalbalans och jämviktsaccent, nämligen tvåmoraebetoningen i både långstaviga
och kortstaviga ord (jfr. kâst(e), bî:t(e) men veta, vata, våtå). På så sätt implicerar
vokalbalansen (framhävandet av två morae både i långstaviga och i kortstaviga
ord) tilljämningen. Som implicerande isoglosser kan betraktas också diftonger
(Gotland, västnorska och nordsvenska dialekter) eller diftongeringen av långa och
förlängda vokaler och utvecklingen av diftonger från förbindelsen
vokal + konsonant i danska och sydsvenska dialekter (Kusmenko, 1994, 139–146).
Vi kan fastställa, att utan beaktandet av implicerande isoglosser (om stein då fé,
eller om sten då fä, eller om gål (gård) då rt, rd, rs, rl, rn > alveolarer) är en
språkhistorisk analys ofullständig (om inte omöjlig). Just sådana implicerande
isoglosser kan verifiera en språkhistorisk hypotes och fastställa möjliga faktorer för
en språkhistorisk utveckling.
Vi har sett ovan hur dialektdata hjälper oss att fastställa förloppet av
genusförsvinnandet. Men även faktorerna för denna utveckling kan man få se vid
jämförandet av dialektdata, som visar oss vilka faktorer som medverkar till
genussystemets förenkling och försvinnande. Det är å ena sidan språkkontakter i
Finland och i södra Jylland. Å andra sidan sker genussystemets förenkling undan
för undan, den drabbar olika genusformer i olika tider och utvecklingsstadierna av
denna process kan iakttagas i olika nordiska dialekter. Dialekter visar oss också
inre förutsättningar för genussystemets förenkling och försvinnande. Vi kan se att
pluralformerna därvid spelar en viktig roll. I fornisländska och fornsvenska skiljde
sig ändelserna i plural hos femininer och maskuliner i motsats till neutrer inte från
varandra (ändelserna -ar och -ir kunde beteckna pluralis hos bådadera) och just
detta faktum och i mycket mindre grad förenklingen av kasusystemet, som
vanligen antas vara huvudgrunden för genussystemets förenkling (utförligare
därom se i uppsatsen av T. Stein), utgjorde en inre grund för sammanfallet av
maskulina och feminina. Den andra grunden är den semantiska skillnaden mellan
femininum och maskulinum å ena sidan och neutrum å andra sidan, som tillåter
konstruktionerna det stora, det viktiga (och inte den stora eller den viktiga) för
beteckningen av abstrakta egenskaper. I dialekterna med ett bevarat
tregenussystem ser vi en tydlig tendens till differentiering av pluraländelserna efter
genus (0 – neutrum, -a(r) – maskulinum, -e(r), -o(r) – femininum som t. ex. i flera
norska dialekter – Skjekkeland, 1977, 88–91). Man kan iaktta att sammanfallet av
utrala och neutrala former också börjar med pluralformer. I de östsvenska
dialekterna utan genus finns det ingen opposition singular – plural i obestämd
95