Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

More documents

Recommendations

Info

Svärdström, E.; Gustavson, H., 1975: Runfynd 1974. I: Fornvännen 70. Sö = SRI 3 1924–36. Söderwall = Söderwall, K. F., 1884–1918: Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Lund. 1925–73: Supplement av K. F. Södervall, W. Åkerlund, K. G. Ljunggren & E. Wessén, Lund. U = SRI 6–9 1940. Vg = SRI 5 1940–70. Widmark, G., 1959: Det nordiska U-omljudet. En dialektgeografisk undersökning, Uppsala. Williams, H., 1991: Ljungby kyrkas runsten. I: Kalmar län 76. de Vries, J., 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. 2. verbesserte Auflage, Leiden. Vs = SRI 13 1964. Öl = SRI 1 1901–06. Ög = SRI 2 1911–18. 28
Torsten Stein (Berlin) GENUSUTVECKLINGEN I SVENSKA I JÄMFÖRELSE MED ANDRA GERMANSKA SPRÅK Denna uppsats handlar om tillkomsten av det skandinaviska tvågenussystemet. Litteraturen till detta ämne (jag har främst använt Wesséns Svensk <strong>språkhistoria</strong> och den ryska framställningen De germanska språkens historiskt-typologiska morfologi, Guhman et al., 1977) går i grova drag ut på att tvågenussystemet är en följd av förenklingar i kasussystemet. Om man jämför utvecklingen med andra språk, till exempel engelska, visar det sig dock att andra faktorer kan ha varit av större betydelse även i svenskan och danskan. Men även i dessa språk står tregenussystemet ofta kvar i dialekterna. I ett avslutande avsnitt kommer jag därför att hänvisa till innovationer inom genussystemet som finns i vissa dialekter. 1. Tregenussystemet i de forngermanska språken Alla forngermanska språken har ett tregenussystem. De skiljer mellan genus beroende av vilken stam som ordet tillhör. Artikeln är i många fall ett redundansfenomen för att uttrycka genustillhörighet. Om ett substantiv tillhör en viss stam, så betyder det i många fall samtidigt att det tillhör en böjningsgrupp som i sin tur är bunden till bara ett eller i några fall två genus. Så uttrycker till exempel r-ändelsen hos de maskulina a-stammarna entydigt att ordet är maskulinum, utan att det behövs en artikel. På detta sätt går det att urskilja maskulina, feminina och neutrala böjningsmönster hos substantiv. Den här principen genomförs emellertid inte fullständigt, och det kan därför finnas stammar med olika genustillhörighet. Den ryska framställningen De germanska språkens historiskt-typologiska morfologi urskiljer olika grader som anger hur konsekvent principen genomförs (Guhman et al., 1977, 147ff.): 1.1 Starkt markerade stammar De starkt markerade stammarnas ändelser är karakteristiska för en stam och ett genus i alla kasusformer. Till följd av detta räcker morfologiska medel till för att uttrycka vilket genus som substantivet tillhör. Ett exempel på detta är de feminina o-stammarna i gotiskan. Jämförelsen av böjningsmönstret med de maskulina astammarna visar att det bara är nominativ pluralis som har samma form, alla andra kasusformer är “genusspecifika”. 1.2 Markerade stammar I gruppen av markerade stammar blir genusförhållendena bara tydliga på några ställen i paradigmet. Exempel på skillnaden mallan böjninen av a-, u- och nstammar kan nämnas. Till alla tre grupper hör bara maskulina och neutrala 29
Page 1: Nordisk språkhistoria Föredrag fr
Page 5 and 6: VORWORT In diesem Band werden die V
Page 7 and 8: Figur 1. Latinskriftens och runorna
Page 9 and 10: På 1000-talet beläggs bruket av r
Page 11 and 12: Tabell 3. Inskriftslängd, ord/för
Page 13 and 14: av texterna är gjord utifrån min
Page 15 and 16: (Vg 234) pekar på en trolig grupp,
Page 17 and 18: företeelse med dess funktioner, ha
Page 19 and 20: Magnus Källström (Stockholm) 1. I
Page 21 and 22: samt 1 à 2 runor i den dödes namn
Page 23 and 24: Något som talar för att namnet p
Page 25 and 26: etydelse ’das abschliessende, bed
Page 27: Hellquist, E., 1912: "Fornsvenska t
Page 31 and 32: 2.1 Bortfall av genus som morfologi
Page 33 and 34: förklaras med att det fanns en inf
Page 35 and 36: Guhman, M. M.; Makajev, E. A.; Jarc
Page 37 and 38: etecknar läge (t. ex. södra, väs
Page 39 and 40: (Hodler, 1954, 72). I konstruktione
Page 41 and 42: emfasbärande led framför substant
Page 43 and 44: den förre intendenten B. (“han h
Page 46 and 47: Niklas Mattsson (Stockholm) 1. Inle
Page 48 and 49: svenskan, är representativa, anvä
Page 50 and 51: 4. Anteciperande det vid subjekts-
Page 52 and 53: Två förekomster återges i exempe
Page 54 and 55: 5. Sammanfattning Bruket av antecip
Page 56 and 57: Charlotta Brylla (Berlin) RAMKONSTR
Page 58 and 59: som råder på Island. Platzack st
Page 60 and 61: inflytelserika grammatiken under 15
Page 62 and 63: Litteratur Admoni, W. G., 1990: His
Page 64 and 65: litteraturen till den inhemska litt
Page 66 and 67: försöker redogöra för litteratu
Page 68 and 69: prestigeförfattare skildrar vita h
Page 70 and 71: Albena Beltschewa (Berlin) KONKURRE
Page 72 and 73: inte bara den temporala synvinkeln
Page 74 and 75: tre versionerna och speciellt de fy
Page 76 and 77: 58c. Sannerligen säger jag eder: E
Page 78 and 79:
Sven Lange (Stockholm) Inledning AT
Page 80 and 81:
författarindivid (sällsynt med ol
Page 82 and 83:
Metod Texterna har inlästs på dat
Page 84 and 85:
äknas till kärnan uppträda i min
Page 86 and 87:
Textspridning Frekvens Ordspridning
Page 88 and 89:
Frågan om ortografisk konsekvens h
Page 90 and 91:
—, 1990: "Om ordval och synonymik
Page 92 and 93:
hø:ga vågen "en väldigt hög vå
Page 94 and 95:
eller diftonger (mei’n eller mij
Page 96 and 97:
form (Huldén, 1972, 48-49), och ju
Page 98 and 99:
Kleine Schriften des Nordeuropa-Ins
show all

Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?