Nordisk språkhistoria - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu ...

2.1 Bortfall av genus som morfologisk kategori – engelska
Tendensen att “avskaffa” genus som morfologisk kategori visar sig tydligast i
engelskan, samtidigt som detta inträffar mycket tidigt, nämligen redan på 1100- till
1300-talet.
Fornengelska har ett tregenussystem, men en tidig tendens till otydliga
konstraster mellan genustyperna. Till följd av detta är genus förhållandevis svagt
markerat. Detta gäller till skillnad från de språk som behandlades ovan också de
lexikaliskt-syntaktiska medlen. Redan på 1000-talet börjar genusskillnaderna
upplösa sig i vissa dialekter, främst i norra England (Northumberland), som var
kontaktzonen mellan engelska och de skandinaviska språken under hela
vikingatiden.
Så tidigt som på 1100-talet försvinner genusspecifieringen från böjningssystemet.
I slutet av 1100-talet används heller inte längre de genusspecifika formerna
för bestämda artikeln, och det oböjda þe börjar gälla i alla genus både i singularis
och pluralis. Senare, från mitten av 1100-talet till slutet av 1300-talet, följer också
demonstrativpronomen och adjektiv efter i denna utveckling. Under 1300-talets
andra hälft börjar det engelska skriftspråket rätta sig efter Londons blandspråk. I
och med det försvinner genus som morfologisk kategori helt och hållet. I stället
uppstår under nyengelsk tid en ny indelning i aktiva och passiva substantiv och
därmed en semantiskt motiverad genusindelning.
2.2 Några drag i det svenska tvågenussystemets tillkomst
2.2.1 Spridning av genitiv på -s
Redan i äldre fornsvenska finns det vissa tecken på en förenkling av böjningssystemet:
genitivändelsen -s tränger in i maskulina i- och u-stammar. På 1200-talet
tränger -s som genitivkännetecken också in i femininum; det uppträder först i
lånord men från och med seklets mitt också i inhemska ord. Ändelsen -a håller sig
bara kvar i fasta uttryck (t. ex. till handa, tillbaka etc.) (Wessén, 1951, 102). I
slutet av medeltiden erövrar -s till och med genitiv pluralis. Därmed försvinner den
sista kasusformen med genusspecifika ändelser, och genusmarkeringen är helt
beroende av syntaktiska medel.
2.2.2 Sammanfall av nominativ- och ackusativformer
Yngre fornsvenska är också tiden för uppkomsten av tvåkasussystemet med
grundform och genitiv. Objektsformen är bara kvar vid vissa pronomen. Det är i
det här sammanhanget viktigt att komma ihåg att skillnader mellan nominativ och
ackusativ bara har funnits hos maskuliner och några femininer, men att de flesta
neutrala och feminina mönster aldrig har haft olika former för dessa två kasus.
Hos starka maskuliner i singularis trängs formen för nominativ tillbaka och
ersätts av ackusativformen. Detta sker genom att nominativändelsen -r faller bort,
vilket i sin tur händer först i bestämd form där -r-et står före slutartikeln. Den nya
formen används regelbundet från och med ca 1400. Svaga maskuliner och
femininer behåller emellertid än så länge skillnaden mellan båda kasus, de böjs
31