pdf-fil - Riksdagen

VII. Stenografihistoria
Riksdagsstenograferna, som fram till mitten av 1920-talet titulerades notarier, tjänstgjorde
vid denna tid alltid två och två i kammaren. I första kammaren tjänstgjorde varje
stenografpar en timme i sträck; i andra kammaren var passlängden 45 minuter. Notarieparen
avlöste varandra enligt ett löpande schema, och det kunde gå fem eller sex timmar
mellan inställelserna i kammaren beroende på hur många par som deltog i
omloppet. Stenograferna hade därefter ungefär två dygn på sig att göra färdigt utskrifterna.
Vid sidan av de ordinarie notarierna tjänstgjorde alltid en förste notarie, som också
fanns på plats i kammaren och gjorde stenografiska anteckningar. Förste notarien bar
det övergripande ansvaret för protokollet. Tjänsterna som förste notarie gavs till särskilt
erfarna notarier och betraktades som ett slags senioritetsbefattningar. Det bör därför ha
väckt visst uppseende då den blott 25-årige Sam. Clason 1892 befordrades till förste
notarie.
Stenografernas arbete var krävande, inte bara med tanke på de stundom höga talhastigheterna
utan också på grund av frånvaron av högtalare och mikrofoner. Den intensiva
träningen i stenografföreningarna i Uppsala och på andra orter gjorde att Arendsstenograferna
kunde hävda sig väl i konkurrensen vid riksdagens antagningsprov. Inom loppet
av ett drygt decennium var arendsianerna i majoritet i riksdagens stenografkår, och
det förblev de fram till slutet av 1920-talet.
Framgångarna upphör
Intressant nog fick Arends system betydligt större framgångar i Sverige än det någonsin
fick i Tyskland. I Tyskland förblev Gabelsbergers system helt dominerande bland debattstenografer.
Gabelsbergers system ligger till grund för den stenografi som används i
Tyskland än i dag.
I Sverige lyckades Arends system konkurrera ut Gabelsbergers system inom loppet av
något decennium. Det gabelsbergerska föreningslivet i Sverige dog i praktiken ut mot
slutet av 1890-talet.
Bidragande till nedgången för Gabelsbergers system var också att en av den gabelsbergerska
rörelsens ledande figurer i Sverige, den unge officeren Olof Werling Melin, år
1892 publicerade ett eget system som hade en enklare regelapparat än de tidigare systemen
och dessutom byggde på undersökningar av ord- och språkljudsfrekvenser i
svenska språket. Det var alltså både lättlärt och redan från början skapat för svenska språket.
Dessa båda faktorer kom att spela stor roll i marknadsföringen.
Så länge stenografins främsta målgrupp var studerande ungdom vid universiteten
fungerade systemen Arends och Gabelsberger bra. Men de hade svårt att hävda sig i
141