pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
dokumenten i åtskilliga punkter erbjuda möjlighet till flera olika tolkningar, så kan
dock åsikten om Norges rätt att uppsäga gemensamheten i konsulatväsendet och upprätta
eget konsulatväsen stödja sig på betydande auktoriteter. Och opinioinen i konstitutionelt
styrda och om sin egen nationela själfständighet ömtåliga länder torde
lätteligen fälla utslaget till förmån för den mening, som anser folkets vilja böra vara
bestämmande i en sak, hvilken af detsamma uppfattas såsom något, hvarmed den nationela
själfständigheten står eller faller.
Med denna åsikt om konsekvenserna af en sanktionsvägran, – konsekvenser af hvilka
den förra är ovilkorlig och den senare åtminstone ganska möjlig – måste vi finna det så
mycket angelägnare, att något göres för att bringa hela unionsfrågan in på ett annat plan.
Detta kan ej ske på annat sätt än genom ett nytt uppslag till förhandling på bred bas.
Utsikten, för att ett sådant uppslag skulle medföra något resultat, betecknas i Eders
Kungl. Höghets framställning såsom mer än tvifvelaktig. Denna åsikt torde stödja sig ej
blott på betraktelsen af sakläget för närvarande utan äfven på Eders Kungl. Höghets tillkännagifna
uppfattning om den i Norge sedan länge rådande stämningen med afseende
på unionen.
Emellertid hafva vi i sistnämnda punkt en något ljusare syn på tingen. Efter vår
mening finnes eller har åtminstone före konsulatförhandlingarnes strandande inom
breda lager af Norges befolkning funnits en ganska stark öfvertygelse om unionens nödvändighet
för de båda folken. Och vi tro, att äfven under nuvarande upprörda förhållanden
unionen ingalunda måste anses dödsdömd i nästan hvarje norrmans sinne.
Vi hålla nämligen före, att de norska själfständighetssträfvanden, hvilka tid efter
annan framträdt och i vissa punkter blifvit förverkligade, alldeles ej kunna betecknas
såsom framgångna ur en enhetlig och målmedveten tendens till unionens gradvisa försvagande
och slutliga upplösning. Hos en del af dem, som ledt eller anslutit sig till dessa
sträfvanden, har utan tvifvel funnits en sådan tendens. Men hos en annan del af dem,
som understödt samma sträfvanden, har tanken helt visst uteslutande varit fäst vid själfständighetens
förverkligande inom unionen.
Att förhållandena efter de sednaste händelserna afsevärdt förändrats kan vara ganska
antagligt. Nu har helt säkert ett stort antal af dem, hos hvilka upplösningstanken tillförene
ej vunnit insteg, under det våldsamma trycket af den allmänna besvikenheten öfver
konsulatförhandlingarnes misslyckande begynt släppa hoppet om unionens förenlighet
med det nationela själfständighetskrafvet. Men det lärer vara omöjligt att på förhand
beräkna, huru stor den latenta kraften hos unionsvänligheten dock ännu kan vara i
Norge.
Vi hafva tillåtit oss framföra dessa reflexioner, för att vår åsikt om själfva förhandlingsuppslagets
beskaffenhet måtte framstå fullt motiverad. Denna åsikt är, att hoppet om
framgång ingalunda bör på förhand uppgifvas, utan att uppslaget bör afse att verkligen
166