pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
kontroversiella preciseringar har man kunnat enas om ett beslut. En helt annan syn på
detta riksdagens sista försök att formulera ett samlande förhandlingsprogram i konsulatfrågan
har Arne Wåhlstrand (1941:33 f.) gett uttryck för. Han skriver: ”Liksom Norge
hade även Sverige fått ett program i unionsfrågan, kring vilket hela nationen fylkades.
Den svenska samlingen hade dock ett allvarligt fel: den kom alldeles för sent.” Det allvarligaste
felet med samlingen, det som skilde den från den norska, var dock att den var
blott skenbar. Redan regentens program innehöll större nyanser än Wåhlstrand observerat.
Under behandlingen i riksdagen fördjupades de ytterligare, särskilt i formfrågan.
Konung Oscar vägrar sanktionera den norska konsulatlagen
En dryg vecka efter riksdagens slutbehandling av unionsmotionerna blir Stortingets
specialkommitté färdig med sin definitiva ”indstilling”. Den innehåller, som väntat, ett
förslag om upprättande av ett eget norskt konsulatväsen senast den 1 april l906. Den 23
maj godkänns denna hemställan av Stortinget. Tre dagar senare återtar konung Oscar
regeringsbestyren. Det med stor spänning emotsedda sanktionsögonblicket nalkas.
Den 27 maj håller kungen konselj på Stockholms slott med den norska statsrådsavdelningen.
Under föga dramatiska omständigheter reciterar han från ett i förväg utarbetat
manuskript, att han ej ämnar sanktionera lagen. Men statsråden vägrar kontrasignera
ett sådant beslut och inlämnar hela ministärens på förhand skrivna avskedsansökan.
Kungen läser då högt från ett annat papper, att han inte ”nu” kan bilda någon ny regering
(Hougen 1945:16). Han vägrar därför bifalla statsrådens tillbakaträdande.
Unionen upplöses i en ”bisætnings bisætning”
Statsrådsavdelningen reser omedelbart hem till Kristiania. I ledande norska kretsar utvecklas
de närmaste dagarna en febril aktivitet. Den 7 juni når dramat sin höjdpunkt.
Inför Stortinget ger statsminister Michelsen tillkänna att ministrarna frånträder sina ämbeten.
Därpå läser stortingspresidenten Carl Berner upp en av regeringen författad deklaration.
Den innehåller inga eldande slagord, inga högtidliga åberopanden av
allmänmänskliga principer, ingen dramatisk vädjan till folket:
”Da statsraadets samtlige medlemmer har nedlagt sine embeder, da Hans majestæt
kongen har erklæret sig ude af stand til at skaffe landet en ny regjering, og da den konstitutionelle
kongemagt saaledes er traadt ud af virksomhed, bemyndiger stortinget
medlemmerne af det idag avtraadte statsraad til indtil videre som Den norske regjering
at udøve den kongen tillagte myndighed i overensstemmelse med Norges riges grundlov
og gjældende love med de endringer, som nødvendiggjøres derved, at foreningen
med Sverige under en konge er opløst som følge af, at kongen har ophørt at fungere
som norsk konge” (Heiberg 1906:205 f.).
38