pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Ärendet, vilket var förberett inom kon [?], kan vara nödvändigt. Om detta förslag
antages, om den förutsatta enigheten kan ernås, kommer icke Sveriges regering [?] att
för sin del motsätta sig att utan vidare uppskov definitivt godkänna unionsupplösningen.
Men till dess Sverige kunnat lämna dylika goda fasthåller regeringen som konst[itutionell?].
Det är så mycket nödvändigare, som tid måste vinnas för att svallningen i sinnena
må lägga sig, och en utväg finnas att ordna förhållandena på ett sätt, som kan tillfredsställa
det svenska folket, vars känslor naturligtvis blivit i hög grad kränkta genom stortingets
tillvägagående.
Sådana äro de känslor av tålamod och måttfullhet, som före [förefalla?], än mer vid
detta tillfälle. Jag tror och hoppas att de skola vinna de utländska regering[arnas] fulla
förståelse, även de konflikter [?] tycks ha framlagt för dem.”
Samtidigt anmodades vederbörande, att uttrycka önskan, att vederbörande regering
icke måtte [lämna?] erkännande.
Frankrike har åt England överlåtit initiativ i denna fråga. Detta beror på novembertraktaten.
Amerika: med anledning av telegrammet av 7 och 8 skriver Grip: han meddelade den
tjänstgörande statssekr. att K.M. icke erkänt den olagliga regeringen i Norge. Denne
svarade: ”Well, we will göra detsamma.” Presidenten tyckte uttryckte sig på det mest
bestämda och ogillande uttryck om stortinget. Har alltid ansett Nordens säkerhet beroende
på unionens upprätthållande. Pressen är ovänligt stämd mot Norge.
11/6: skickat ytterligare en ovänlig artikel i Norge
13/6: insänder danska ministern vänliga artiklar mot Norge:
14/6 också vänliga Norge.
Agitation i gång för att göra petition till presidenten.
Ryssland: hade cirkulär gått ut om dåvarande situationen.
18/5 (Greve Wrangel) ”vid Lamsdorffs veckomottagning kom samtala. Lamsdorff sade
sig icke kunna fatta norrmännens anspråk på eller behov av särskilda konsuler. Om
sådana efter uppgörelsen mellan båda rikena komma till stånd, fölle (sig) av sig själv, att
de skulle stå under utrikesministerns myndighet. Då jag [Wrangel] härtill genmälte att
vore så ... långt från fallet, att man i Norge ... fullkomligt oberoende av Sveriges myndighet,
... vore en av dem. Jag utvecklade härpå för Lamsdorff samt antydde, huru inga
utsikter förefunnes att f.n. komma till förståelse med Norge och dess styrande politiker.
Utrikesministern uttryckte sitt beklagande [av] situationen. Sedan jag talat om möjligheten
av provisorisk regering och då antydde att sådan regering möjligen kunde
komma att bliva erkänd av främmande makt, svarade Lamsdorff: ”men på vilken väg
310