pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
vårt kraf; jag vore viss att de gjorde det; helst de tvifvelsutan ansåge sig ingenting riskera
i fråga om omröstningsresultatet.
”Men om de icke vilja det?” sporde konungen.
”Då bör Sverige deri med fullt skäl se ett erkännande af att revolutionen icke är
norska folkets utan en kupp af ett parti, som då heller icke bör tillåtas att sätta nordens
framtid på spel för sina oförnuftiga och galna syften. Har svenska folket någon känsla
qvar för sina förpligtelser mot de slägten, som komma, för sin nationella heder och för
sin rätt, måste de ock underkasta sig det kraftprof, som häraf må föranledas”.
”Du menar krig”, sade den gamle konungen allvarsamt. ”Det blir, det måste bli ett
krig på lif och död.”
”Jag tror icke att det går derhän”, blef mitt svar. Vi äro icke synnerligen hugade derför
vare sig här eller i Norge, om än i sång och i tal vapenbraket kan ta sig väl ut och
derför jämväl förekommer. Sextonhundratalets svenskar hade icke tålt den smälek,
norrmännen nu tillfogat vår kung och oss; att vi, 1900:talets söner, utan större svårighet
skola tåla den, anser jag i högsta grad sannolikt. Men jag har för min personliga del känt
mig uppfordrad att åtminstone göra ett försök att ”betäcka reträtten” genom ett förslag
vid urtima riksdagen i den riktning, jag nämnt. Skulle jag dermed komma i delo med
något Eders Maj ts förslag i frågan?”
”Jag vet icke än”, sade konungen, ”hvad jag egentligen skall komma med. Det som
närmast föreligger mig, är mitt svar till norska stortinget – det är bra, jag har fått hjelp
till det från Uppsala 1 och jag är nöjd med det. Hvad angår anbudet att lemna norska
kronan till någon af mina söner, så skulle det ensamt vara Oscar, som kunde komma
ifråga; men jag har ingen lust att göra ett sådant bestämmande”
.....
”Om norska konungen hade någon magt”, yttrade jag då konungen tystnade,” någon
möjlighet att länka Norges politik i skandinaviskt intresse, skulle en svensk prins på
Norges tron kunna vara af gagn för båda folken; men han har det icke, han kan ej göra
det minsta och skulle väl, om han försökte att göra det, räka ut för samma behandling
som nu vederfarits Eders Maj t. Jag tror derför att Eders Maj t gör rätt i att icke utlemna
någon af sina söner till det dystra ödet att bekläda Norges tron.”
Samtalet rörde sig åter en stund om den norska folkuppfattningen och om möjligheten
af en återgång. Att ingen af alla de personliga vänner, konungen trott sig ega, känt
sig förpligtad att vidhålla hans sak, förekom honom tungt. Något sådant hade svårligen
kunnat ega rum i Sverige. Ur bröstfickan upptog konungen ett papper och räckte mig
det. Jag läste det. Det innehöll varma ord till de många, som dessa dagar gladt honom
1 Ovanför ”Uppsala” står med blyerts: prof. Trygger.
248