pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
andra banor. Men den af E. K. H. till utskottet öfverlemnade framställning lär ej kunna
tolkas annorlunda än så att sanktion kommer att vägras.
Af en sådan åtgärd kunna utom den indre följd förändring i fråga om regeringen i
Norge som E. K. H. påvisat såsom sannolik jämväl andra [oläsligt genomstruket ord]
beklagliga följder uppkomma.
Genom en sanktionsvägran skall det norska folkets ovilja mot Sverige stegras till det
yttersta. Ty det är gifvet att den ska uppfattas såsom föranledd af hänsyn till svensk uppfattning
åskådning – ja kanske till och med såsom framkallad af svenska mäns råd. En
sådan uppfattning – i och för sig rätt naturlig – blifver det framstår ännu mera såsom
sådan, om man erinrar sig att svenska män tillförene gifvit råd i ärenden, hvilka i Norge
ansetts såsom rent norska.
Ej heller bör fördöljas, att en vägran af sanktion på konsulatbeslutet lärer kunna verka
ofördelaktigt för Sverige i den utländska opinionen. Ty om det ock är sannt, att unionsdokumenten
i åtskilliga punkter erbjuder möjlighet till flere olika tolkningar[,] så bör
kan dock åsigten om Norges rätt att uppsäga gemensamheten i konsulatväsendet och
upprätta eget konsulatväsen mycket starka skäl för sig åter stödja sig på betydande auktoriteter.
Och opinionen i konstitutionellt styrda och om sin egen nationela självständighet
ömtåliga länder torde lätteligen fatta utslaget att förevara för den mening, som
anser folkets vilja böra vara bestämmande i en sak, hvilken af detsamma uppfattas såsom
något, hvarmed den nationela självständigheten står eller faller.
Med denna åsigt om konsekvenserna af en sanktionsvägran – konsekvenser af hvilka
den första är ovillkorlig och den senare åtminstone ganska möjlig – måste vi finna det så
mycket angelägnare att något göres för att bringa hela unionsfrågan ut på ett annat plan.
Detta kan ej ske på annat sätt än genom ett nytt uppslag till förhandling på bred bas.
Utsigten för att ett sådant uppslag skulle medföra något resultat betecknas i E. K. H:s
framställning såsom högeligen ringa mer än tvifvelaktig. Denna åsigt torde sammanhänga
torde hvida skilja sig ej blott på betraktelsen af sakläget för närvarande utan äfven
på E. K. H:s tillkännagifna uppfattning om den i Norge sedan länge rådande stämningen
med afseende å unionen.
Emellertid hafva vi i sistnämnda punkt en något ljusare syn på tingen. Efter vår
mening finnes eller har åtminstone före konsulatförhandlingarnes strandande inom
breda lager af Norges befolkning funnits en ganska stark öfvertygelse om unionens nödvändighet
för de båda folken. Och vi tro att äfven under nuvarande upprörda förhållanden
unionen ingalunda måste anses dödsdömd i nästan hvarje norrmans sinne.
Vi hålla nemligen före, att de norska själfständighetssträfvanden, hvilka tid efter
annan framträtt och i vissa punkter blifvit förverkligade alldeles ej kunna betecknas
såsom framgångna ur en enhetlig och målmedveten tendens till unionens gradvisa försvagande
och slutliga upplösning. Hos en del af dem, som leda eller anslutit sig till dessa
204