pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
fastän de ej våga häfda den för sitt parti. Krusenstjerna är förmedlingslänken mellan
landtmannapartiet och samlingspartiet [och] vill enighet; håller hårdt på ”fästningarne”
äfven om krig skulle följa. –
Af Samlingspartiet yrkar Bonde: Riksaktens omedelbara upphäfvande utan alla vilkor
– De öfriga följa Staaf[f] troget: han synes kunna pressas branog högt i vind thy inom
hans parti är tydligen den svenska stämningen hög. –
Ledamöterna i 2. kam. äro samtliga (eller åtminstone en stor majoritet) välvilligt
stämda mot nuvarande Regeringen och synes vilja föredraga den framför en oviss. –
Dessutom äro de drifna dit af 1 Kam. ledamöternas ifver att blifva af med densamma,
hvilket göres liktydigt med ”de vilja hafva makten ej blott för Norska frågan utan äfven
för inre frågor.”
I en annan fråga är deremot 2 kammarens ledamöter splittrade: frågan om ”uppskof”[.]
Uppskofsyrkandet, som har majoritet i 1 Kammaren understödes kraftigt af Lindblad
och Petersson i Påboda, samt föranledde till sist en votering, som slutade med 11 ja mot
13 nej – för nej röstade i 1 Kam. Palmstjerna[,] jag och jag tror Afzelius[;] Billing och
Wachtmeister lemnade rum för två suppleanter – Jag vill minnas att i st. f. Krusenstjerna
den dag satt Odquist –
Inom 1 Kammaren har enigheten i Utskottet synts stor, men meningarna hafva i
sjelfva verket varit rätt delade – Kompakt kring Lundeberg stå Cavalli, Åkerhjelm,
Wachtmeister (ehuru i en och annan punkt skiljaktig), Blomberg, Petterson F. E., Säve
och Walldén. Afzelius stod på sitt förslag, men eljest serdeles moderat. Palmstjerna och
jag gå mer åt 2 Kam. håll. – – Billing intager en serskild ställning, är otroligt arbetsam
att få enighet och fyndig på formuleringar och förslag – i den välvilligaste afsigt. Alla
suppleanterna (utom Lovén) äro styfva anti-norska eller stor-svenska hvilket man vill. –
Äfven här har Lundeberg frestat sin method att af alla medlemmar bilda en tvångsunion,
med den påföljd att Palmstjerna och jag förklarade sig icke erna bevista någo[t]
mera enskildt förstakammare-sammanträde, ehuru jag ej fann Ordförande[n]s beteende
sådant att det skulle hafva sådan påföljd: men Afzelius sade ifrån vid sammanträdet, der
Palmstjerna saknades, att han delade Palmstjernas uppfattning af Ordförandens beteende.
Blott en gång uppkom en sådan rencontre mellan Ordf. och mig: då han fordrade
att alla förstakammarledamöter skulle stå för den mening, som 1 Kam:s pluralitet hyste,
hvarå jag kort svarade: Det underkastar jag mig icke[,] jag anser mig representera
Sverige och Svenska folket, icke första kammarens åsigter. –
Också synes mig nu ställningen i dag vara den, att första kammaren vill pressa
Svenska krafven så långt som görligt; vidare få in en ministär, som representerar deras
åsigter i Norska såväl som i inre politiken; och att möjligaste längsta uppskof med afgörande
af Norska frågan beredes[.]
870