pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
Hvilken uppfattning man än må hafva angående omfattningen af den gemensamhet
som unionsbestämmelserna skapat, är det dock fullt klart, att konungamakten är en unionell
eller gemensam institution. Denna Konungens ställning såsom icke blott Konung
i Norge eller i Sverige utan som båda de Förenade Rikenas monark gjorde det till en
plikt för Honom att icke, i strid mot riksaktens artikel 5 på förhand i det ena landet fatta
ett beslut, hvilket kunde återverka på det andra landet.
Han Majestät har fördenskull hänvisat ärendet till behandling i svensk-norskt statsråd.
Påståendet, att Konungen, genom att vid detta tillfälle taga hänsyn till de förpliktelser,
hvilka åligga Norge, på grund af dess förening med Sverige, skulle hafva gjort ett
ingrepp i landets själfständighet och suveränitet, är så mycket mindre grundadt som
norska grundlagen oförtybart sammanknyter konungarikets själfständighet med dess
förening med Sverige, i det att uti § 1 stadgas, att Norge är ett fritt, själfständigt odelbart
och oafhändbart rike, förenadt med Sverige under en Konung.
Ni har Eder bekant, huru händelserna utvecklat sig efter den 27 maj. På grund af
den koalition mellan partierna, som tack vare en häftig agitation bildat sig i konsulatfrågan,
var det för tillfället omöjligt för Konungen att bilda en ny ministär, och Konungen
såg Sig därför nödsakad att vägra att bevilja ministrarna det af dem begärda afsked. De
fortsatte att funktionera till den 7 juni, å hvilken dag de – då allt var förberedt för den
planlagda statskuppen – nedlade sina mandat hos Stortinget. Jämte mottagande af
minstrarnas afskedsansökan har Stortinget uppdragit åt dessa att konstituera sig såsom
regering med den makt, som tillkommer Konungen enligt författningen med de ändringar,
som nödvändiggjorts därigenom att föreningen med Sverige under en Konung
blifvit upplöst.
Denna plan var tydligen sedan länge förberedd och utgjorde endast ett förverkligande
af de separatistiska tendenser, hvilka sedan lång tid hysts af vänstern i Norge, i det
att konsulatfrågan fick göra tjänst som medel att förvärfva högerns röster och samtidigt
medföra en brytning.
Genom beslutet af den 7 juni har Stortinget företagit sig icke blott att förklara
konungamakten ur stånd att funktionera utan äfven att godtyckligt upplösa en union,
som grundat på ett af de lagstiftande församlingarna i båda länderna ingånget aftal, och
som endast kan upplösas genom ömsesidig samverkan.
Det är öfverflödigt att här granska Stortingets tillvägagångssätt från synpunkten af lag
och rätt. I detta hänseende kan det icke finnas mer än en mening; det är äfven tyfligt, att
Stortingets beslut icke på något sätt kan ”de jure” medföra unionens upplösning.
Denna union grundar sig på ett för båda rikena förpliktande aftal, som icke kan genom
ensidigt beslut af ettdera rikets representation sättas ur gällande kraft.
256