pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
B i l l i n g : Det är skillnad mellan mitt och hans, beror på vilken vikt man lägger på
den. Enligt Palmstierna skulle redan detta varit riksdagen positivt och bestämt uttalat,
att de äro med om unionens upplösning, om dessa villkor uppfyllas.
Enligt mitt förslag icke så uttryckligt, positivt och bestämt uttalande, och särskilt med
hänvisning till en senare punkt är samma tanke underförstådd, om villkoren [icke?]
uppfyllas, intet erkännande.
”Självklart synes det utskottet, att från Sveriges sida icke något initiativ bör tagas för att
bereda erkännande åt den politiska ställning, vari Norge genom revolutionen kommit.
Framkommer åter från Norge hemställan om förhandlingar om riksaktens upphävande,
anser utskottet att Sverige till densamma bör ställa sig tillmötesgående.” 1
A n d e r s s o n , H a n s : En mängd olika tydningar: ni skall komma ihåg mitt förslag,
där underförstås en del, som icke syns. ”Vi skall visa tillmötesgående”, sades det. Vad
menas med det?
För utlandet skall göra oss löjliga. Norge läser det: ”där kommer precis svenskarna
såsom kommit förut, med samma tvetydighet. Det bryr vi oss rakt icke om”. Vad blir då
följden?
Kan vi taga annat förslag t.ex. Palmstiernas! Är icke detta riktigare!
Får regeringen förtroendevotum eller misstroendevotum, bryr jag mig icke om. Skapar
[?] så litet gentemot nationens väl. Det är sedan likgiltigt, om personer ha intresse
för det ena eller det andra.
Palmstiernas tilltalar mig mer än Billings. Först skall sägas: Norge skall komma in och
tala om. Men även utan vårt medgivande blir unionen upplöst i alla fall. Ni skall
komma och säga: det ni icke gjorde, dels, ha ni icke gjort.
Tycker icke, att vi skola försöka krångla till det mera. Så att blir förhandlingar, icke
beslut, som behöva att skämmas för.
V i c e : Jag vill nämligen göra mig försäkrad om att jag icke misstog mig ifråga om biskopens
definition, att skillnaden mellan förslagen i huvudsak bestod i att Palmstierna
redan på förhand uttalat att vi vore beredda på unionens upplösning, har biskopen i sitt
förslag icke gjort det.
När vi samvetsgrant fråga oss, om vi vilja vara med om unionens upplösning, under
naturligtvis förutsättning att villkoren icke bli för oss annorlunda än vi kunna göra det,
eller om vi hellre vilja, såsom friherre Åkerhielm och Säve, ha framhållit uppehålla unionen
med vapenmakt, så lär det i alla fall svaret utfalla så, att vi vilja icke uppehålla unionen
med vapenmakt: vi vilja alltså gå med på dess upplösning, om det sker på sådana
villkor, som för Sverige icke äro förnedrande eller i övrigt omöjliga.
1 Clasons streckning.
515