pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
3) Då skulle den andra vägen vara, att man uppställde vissa villkor, innan man godkände
upplösningen. Jag vill f.n. kort och gott ansluta mig till sådan väg. Villkoren måste uppställas
med viss försiktighet, men jag vill icke att de skola endast vara av ekonomisk natur.
[D]et är en fråga, som knappast hör hit, utan de böra vara av verklig politisk
innebörd och betydelse, och syfta åt det håll, åt unionen syftades, då den ingicks, och
som jag tror den uträttat: bereda trygghet åt Sverige. De skola gå i den riktningen.
Vägen är icke klar ännu: (Bondes är klar: jag kan icke se, att där skulle förutsättas mobilisering).
Vice ordf:s villkor kan jag ansluta mig till, åtminstone de fleste. Frågan om
samtrafik och Bohuslänsbanan anser jag dock skäligen ordnade. Man uppställer villkor,
uppställer dem försiktigt, men att man också är beredd att hålla på dessa villkor.
S t a a f [ f ]: Om man analysera[r] svenska folkets känsla med anledning av statskuppen,
tror jag man skall finna, att den huvudsakliga indignationen har vänt sig mot det sätt,
varpå norrmännen gått tillväga. Efter min tanke är detta så riktigt, att själva det huvudsakligen
orätta ligger just i sättet efter min åsikt. Om det norska stortinget efter det
kungen vägrat sanktion, hade ingått med enhällig begäran till svenska statsmakten om
unionens upplösning i godo, så kunde svenska statsmakterna svarat ja, eller kanske sagt:
vi vilja ha flere stortingsbeslut, någon garanti, att det är Eder samlade vilja. [L]åt oss antaga
att det har hänt, och då hade ju, om den omröstningen utfallit, hade löftet ju varit
givet; upplösning hade följt. Men antag att svenska statsmakten svarat nej: unionen ingången
för evärderlig tid, vi medgiva icke dess brytande. Så oförnuftig jag tycker Norges
hållning är, så stridande mot den, som jag tror, fruktbärande idén om
sammanslutning mellan folken, har jag icke kunnat uttala det skarpa ogillandet över
norska revolutionen som nu. Ty om de försökt i godo, och icke vunnit tillmötesgående,
tvivlar jag på att man kan säga att avkomlingar av förfäderna, som under halvt tvång
för 90 år sedan gjorde en union, skulle varit bunden vid den.
Det är för mig brutaliteten efter 90 års folkförbund, det är detta, som för mig utgör
huvudsaken i det upprörande från den norska sidan. Ur denna synpunkt kan jag fatta
och sentera, att det finns någonting riktigt i det svenska folkets behov efter upprättelse,
och att det finns någonting nedslående och för framtiden kanske farligt uti att detta
behov skulle helt och hållet åsidosättas, att den samlade nationella känsla, som har fått så
starkt uttryck skulle likasom helt och hållet kastas åsido.
Men för min tankegång är det främmande och oförenligt att kunna tänka på ett
sådant som krig, vare sig direkt för unionens upprätthållande eller indirekt för upprätthållande
för vissa framställda villkor.Efter min tanke behöver man icke plågas för att ha
sådan uppfattning, utan skäl till stolthet för att tillhöra ett folk, vars kultur man anser
står för högt för att tillåta sådana medel i sådant fall.
369