pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
Justitierådet Afzelius ansåge klart att man icke utan vidare borde ”kyssa riset”; man
borde derför väga erkännandet af det norska rikets unionsprängning – – men att derutöfver
tala om villkor skulle blott medföra nya förödmjukelser: norrmännen skulle vägra
att gå in på våra kraf – – och så stode vi der på samma sätt som förut. Han tillrådde derför
ingenting annat än ett blankt nej – – ehuru han medgåfve att det blott till någon tid
skulle ega någon betydelse.
Lektor Säve stod i eld och lågor. Hans anföranden voro alldeles brillianta, ehuru utan
inverkan på de åhörande. Han talade för första alternativet: krig! Våra fäder skulle förstått
honom och hyllat honom. här talade han för döfva öron.
Generaldirektör Lindman ville vägran att förhandla med den olagliga norska regeringen
och skydde ej för krig, om Norge vägrade att restituera sin kung; som hans syfte
med förhandlingarna dock var att upplösa unionen, syntes det oss öfriga väl oklokt att
använda ett så kraftigt medel för ett så tarfligt resultat. Disponenten Almström instämde
med mig, dock med det tillägg att han ville beledsaga vårt kraf med ord om arméns
mobilisering. Jag ansåg att detta ej borde vara nödigt, men vidgick ärligt nödvändigheten
för oss att, derest Norge skulle vägra folkomröstningen, skaffa vår begäran respekt
äfven om derför skulle kräfvas ingripande med vapenmagt. Olof Jonsson i Hof, Cavalli,
Berlin, Andersson och jemväl Östberg slöto sig till Afzelii mening, Cederberg ansåg sig
ej än kunna bestämma sin åsigt och Rabe nöjde sig med att påpeka det otroliga i att de
utländska magter, som hade förbindelser med Norge, länge skulle tåla sig med att
Sverige blott svarade nej, utan att sjelf kunna etablera någon ordning för de norska utrikes
angelägenheternas tillgodoseende. Odelberg och Wachtmeister yttrade sig icke.
Svedelius anslöt sig till Afzelius, om än med någon tvekan.
i dag kom han (Svedelius) emellertid upp till mig i mitt embetsverk och sade mig, att
han vid att närmare öfvertänka mitt förslag känt sig öfvertygad om dess öfvervägande
lämplighet samt att han vid relaterandet af vår gårdagsöfverläggning på det bestämdaste
anslutit sig till mig. Prins Carl hade genast gjort detsamma; statsministern hade till en
början ”rynkat på näsan”, men vid fortsatt meningsbyte dem emellan börjat ändra signaler.
Inom regeringen tycktes man ha tänkt sig att väl begära riksdagens gillande af
deras vägran att erkänna norska omhvälfningen men att ändå föreslå förhandlingar med
norska regeringen i syfte att upplösa unionen; det fann Svedelius föga hänga ihop. Slutligen
bad han ock få säga mig, att han genom prins Carl fått veta det konungen med
verkligt tillfredsställelse upptagit mitt folkomröstningsförslag.
Jag kunde förstå det.
I går f.m. hade nämligen exc. von Essen telefonerat till mig för att höra efter om jag
blifvit kallad till det beramade sammanträdet på qvällen. Jag visste ännu då ingenting
derom. ”Vill du då ej”, sporde han, ”infinna dig på min begäran?” – – Nej, det ansåg
jag mig icke kunna, då måste han laga att landshöfdingen S. sjelf kallade mig; ty när han
251