pdf-fil - Riksdagen

IX. 7 juni fram till särskilda utskottet
Sigfrid Wieselgrens spridda politiska anteckningar 10–16 juni 1905
Den 10 juni 1905
I går morgse återkom H.K.H. kronprinsen till Stockholm. Just anländ från Berlin till
Karlsruhe träffades han å bangården af konungens telegram, deri han återkallades hit;
och femton minuter senare är han redan på återresan.
Jag har i dag tillbragt en halftimme hos honom. Huru har han ej under dessa tunga
pröfvande tider mognat! Han har alltid förfogat öfver sitt mödernearf, ett klart förstånd
och ett lugnt lynne; men han har aldrig förfoga deröfver så manligt och så värdigt som
nu.
Ett af de båda uttalanden konungen vid mitt besök hos honom den 24 sistl. maj
meddelade mig, utgjordes af hans afskedsord till norska folket. De voro ju ställvis djupt
gripade – men det hela var, som konungen sjelf anmärkte, för långt och egde allt för
starkt karaktär af apologi. Hvad han yttrade till sitt försvar mot anklagelsen att för litet
hafva vistats i Norge var alldeles sannt, men passade ej här; likaså åtskilligt annat. Jag var
beredd att härom säga min mening om konungen frågat mig; men när han slutat uppläsningen
deraf, kände han sig nog dertill alltför upprörd – och äfven jag fann stunden illa
lämpad för någon kritik.
Men att sådan skulle först efter offenliggörandet af detta högtidliga aktstycke beredas
det, finge ej ifrågakomma. Att underlåta påpekandet häraf skulle vara att svika en pligt
mot den gamle konungen.
Jag gick derför i dag upp till kronprinsen för att bringa denna fråga på tal.
”Först i går qväll,” sade kronprinsen, ”lät kungen mig få se detta sitt uttalande, hvilket
han tänkt offentliggöra i öfvermorgon. Förut hade han, efter hvad jag vet, visat det
för Drottningen, prins Carl och v. Essen riksmarskalken, hvilken senare hade på det
enträgnaste sedt honom icke offentliggöra det oändradt. Jag har samma mening som du
och von Essen; i denna form är det mycket olämpligt. Det bör vara kort och fåordigt,
innehålla blott det allra nödvändigaste, ingenting annat. och kungen har gått in på att
uppskjuta dermed – ännu är ju ej saken vid slutet, det måste ju först afvaktas.”
jag var glad att få dessa upplysningar. Konungen kunde ha fattat min tystnad såsom
bevis för mitt gillande; så hade jag kommit att stå i en falsk dager och icke motsvara det
förtroende han visat mig.
Även om en annan sak ville jag tala med kronprinsen.
Stortingsrevolutionen den 7 ds hade synbarligen öfverraskat vår trögtänkta svenska
folk. Det hade icke väntat att kuppen skulle komma så snabbt. I första ögonblicket
visste det ej rätt havd det skulle tänka – men under se senaste dagarna har man tämligen
245