pdf-fil - Riksdagen

VIII. Lagtima riksdagen 1905
ningen obetingadt godkännas, utan vore – sades det – tvärtom åtskilligt att däremot
erinra. Sedan det svenska statsrådet utförligen bemött de norska anmärkningarna under
påvisande särskildt af, att de föreslagna bestämmelserna icke kunde med fog anses strida
mot de öfverenskomna grunderna för de lika lydande lagarna, samtidigt hvarmed förklarades,
att, om norska statsrådet frånginge sin ståndpunkt, man å svensk sida vore villig
fortsätta förhandlingarna, hvarvid möjligheten af vissa ändringar och modifikationer
icke vore utesluten, förklarade det norska statsrådet kategoriskt, att det icke fann anledning
framkomma med något vidare uttalande. Härpå resolverade H. M. Konungen den
7 sistl. februari, efter det norska regeringen afgifvit sitt betänkande, att det genom
Kungl. beslutet den 21 december 1903 åt det svenska och det norska statsrådet lämnade
förhandlingsuppdrag icke skulle till någon vidare åtgärd föranleda.
Jag vill icke lämna Eder i okunnighet därom, ett enligt de yttranden, som af statsminister
Ibsen blifvit till Mig fälda, ingen utsikt funnits för att man å norsk sida skulle varit
benägen att acceptera något vidare gående förslag än det ursprungligen af statsminister
Hagerup den 28 maj 1904 framlagda, hvilket i och för sig knappast upptog någon föreskrift
med syfte att bereda den förutsatta garantin mot ett öfverskridande å konsulernas
sida af de riktiga gränserna för deras verksamhet. Ingen enda af de svenska förhandlarne
hade funnit förslaget i någon som helst mån uttömmande, tillfredsställande eller betryggande.
Och icke ens om samtliga ofvan omnämnda sex paragrafer blifvit ur förslaget
uteslutna, funnes – likaledes enligt Excellensen Ibsens utsago – någon utsikt, att en
öfverenskommelse skulle komma till stånd.
I detta sammanhang vill Jag ej underlåta nämna, att den omständigheten, att Excellensen
Lagerheim under loppet af hösten 1904 utträdde ur regeringen, ingalunda kan
uppfattas som en anledning till underhandlingarnas afbrytande. Flere af de punkter, som
från norsk sida förklarades som icke antagliga, voro af honom gillade, och Jag kan i detta
Mitt omdöme äfven stödja Mig på uttalanden af Excellensen Ibsen.
Rörande gången af de förda förhandlingarna hänvisar Jag till protokollen i sammansatt
statsråd den 6 och 7 februari innevarande år, hvilka akters innehåll redan är af Riksdagen
kändt. I hafven däraf funnit, hvilken förutsättningen varit för en uppgörelse i den
afsedda riktningen och själfva kunnat öfvertyga Eder om ovederhäftigheten af de tillvitelser
för brott mot tro och lofven, som så väl offentligt som enskildt riktats mot de
svenska förhandlarne. Med Min noga kännedom om förhandlingarnes gång kan äfven
Jag bekräfta osanningen af ett sådant tal.
Om förhandlingarne strandat, så har detta skett icke därför, att man å svensk sida
velat motsätta sig en nyanordning med särkonsuler, utan det har strandat på motsättningarne
emellan å ena sidan det norska krafvet på eget konsulatväsen med alla dess
konsekvenser, som Norges ställning som suverän stat påstås betinga, och å den andra
sidan den från svensk sida vindicerade åsikten om nödvändigheten af bevarandet af en
147