pdf-fil - Riksdagen

Eders Kungl. Höghet.
VIII. Lagtima riksdagen 1905
Ehuru vi väl skulle kunnat instämma i åtskilligt af hvad som yttrats i utskottsmajoritetens
utlåtande, hafva vi, då vi likväl ansett, att utlåtandet i flera punkter bort erhålla en
annan affattning, än det nu fått, funnit lämpligast att för vår del afgifva ett särskildt svar
å den framställning, som utskottet från Eders Kungl. Höghet fått emottaga.
Härvid vilja vi till en början kraftigt betona vår anslutning till de i Eders Kungl.
Höghets framställning uttalade farhågor för Sveriges framtid, i händelse unionen mellan
de Förenande rikena skulle brista.
Unionens värde för Sverige synes oss kunna bedömmas ur tre hufvudsynpunkter.
Den gifver för det första trygghet emot en lång landgräns, på hvars andra sida Sverige i
händelse af skilsmässa icke alltid med säkerhet kunde påräkna att finna en vän. Den ökar
vidare positift vår materiela stridskraft genom gemensamheten i försvar. Den höjer slutligen
rikets prestige inom det europeiska statssystemet i en grad, som säkert motsvarar
och kanske öfverstiger ökningen i materiel försvarskraft. Ur alla dessa synpunkter äro
Sveriges fördelar af unionen utomordentligt stora, och särskildt ur den första framstår
unionens värde såsom nära nog sådant, att det ej kan öfverskattas.
För dem, som hafva en sådan uppfattning om unionens betydelse, innebär det närvarande
sakläget de allra allvarligaste anledningar till bekymmer.
Äfven i det nuvarande läget skulle dock utsikterna tett sig långt mindre mörka, därest
det norska stortingets beslut i konsulatfrågan kunnat erhålla sanktion i norskt statsråd.
Ty därigenom hade rådrum vunnits, och då i allt fall förhandlingar rörande afveckling af
gemensamheten samt utverkande af exequatur åt de norska särkonsulerna måst äga rum,
hade tillfälle då helt naturligt uppstått att antingen i vänskapliga former angifva de
betingelser, under vilka Sveriges villiga medverkan till den nya ordningen kunde ernås
eller ock söka leda frågan in på andra banor. Men den af Eders Kungl. Höghet till
utskottet öfverlämnade framställning lär ej kunna tolkas annorlunda än så, att sanktion
kommer att vägras.
Af en sådan åtgärd kunna utom den förändring i fråga om regeringen i Norge, som
Eders Kungl. Höghet påvisat såsom sannolik, jämväl andra beklagliga följder uppkomma.
Genom en sanktionsvägran skall det norska folkets ovilja mot Sverige stegras till det
yttersta. Ty det är gifvet, att den skall uppfattas såsom föranledd af hänsyn till svensk
åskådning – ja kanske till ock med såsom framkallad af svenska mäns råd. En sådan uppfattning
– i och för sig naturlig – blifver det ännu mera, om man erinrar sig, att svenska
män tillförene gifvit råd i ärenden, hvilka i Norge ansetts såsom rent norska.
Ej heller bör fördöljas, att en vägran af sanktion på konsulatbeslutet lärer kunna verka
ofördelaktigt för Sverige i den utländska opinionen. Ty om det ock är sannt, att unions-
165