pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Tror icke man behöver plågas för att ett av de skäl, varför man ryggar tillbaka för
detta skäl, är det att detta s.k. f.n. broderfolk likväl genom stamfrändskapen, förbindelserna,
löftena, har fått en annan slags plats i svenskarnas sinnen, än andra folk, och att
det därför skulle kännas på ett annat sätt att stå öga mot öga med norrmännen än mot
annat folk. För mig äro dessa skäl helt och hållet avgörande i och för sig. Emellertid
böra vid någon debatt alla de synpunkter framföras, som äro av betydelse och som böra
i alla händelser övervägas. En sådan synpunkt är den, att man må överväga huruvida
möjligt att på lagligt sätt företaga sådant krig varom fråga är.
Kungens rätt att förklara krig är ju vidsträckt. Men rätten till rekvisitioner är däremot
mycket begränsad. Det är nämligen så, att då denna rekvisitionsrätt erhöll sin nu slutligt
ordnade form i § 74, vidtogs den mycket viktiga inskränkningen: ”befarat eller börjat
angrepp.”
Nu är frågan huruvida krig mot Norge för att uppehålla uppställt ultimatum för vissa
[oläsligt ord, börjar med m, slutar med -era] uppställda fordringar, kan föras in. Nog
torde det finnas uttolkare, som under rådande krigisk stämning kan ge sådan tolkning,
men erfarenheten har visat att krigiska stämningar och de tiderna efterträdas av efterräkningar,
och att dessa efterräkningar icke alltid finna samma uttolkare, som de, vilka
fanns vid den krigiska stämningen.
Slutligen är för mig klart, att krig är äventyr vars utgång icke kan beräknas. Efter de
faktiska och i det hela taget klara och objektiva upplysningar, som generalstabschefen
lämnat, och med vilka han svarat på åtskilliga frågor, gavs honom av en ledamot den
frågan, huruvida han ansåg, att vi skulle vinna segern. Härpå svarade han, något dröjande
efter min uppfattning: ja, det anser jag, och det anser väl varje svensk officer; ett
uttryck, som för mina öron mera är som en fras än såsom ett svar.
Orsaken till varför jag icke finner detta yttrande tillförlitligt, det är att samma man,
som fällt detta yttrande, han försäkrade redan 1892, att med den ==== 1 icke Norge.
Om det är möjligt att vi efter 92 skulle kunnat driva stormaktshär ur landet, då kan man
påstå, att det icke vore säkert eller ens övervägande sannolikt, att icke Norge skulle
kunna driva de svenska härarna ur sitt land. Detta är sådan motsägelse, att ettdera av
dessa påståenden icke kan vara överensstämmande med verkligheten.
Jag tror att det är ett farligt äventyr. Icke blott detta yttrande utan ock sammanställningen
mellan olika stridskrafterna, dels av den i allmänhet gällande dels av militärer
ständigt bestyrkta regeln att den försvarande har i proportion långt större styrka än
anfallande, som jag drager denna slutsats. Således krigiska medel tror ur alla synpunkter
bör undvikas.
Här har talats om vissa villkor:
1 Clason har markerat utelämnat citat genom ovanstående tecken.
370