NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Hur kungen tänkt sig att återvinna landet med utgångspunkt i Nordnorge är
en smula gåtfullt. Som situationen låg till, med tyskarna som herrar i luften, var
detta en fullkomligt olöslig uppgift. Den engelske strategen och politikern lord
Strabolgi skrev också mycket öppet efter uppgivandet av Sydnorge: ”Att besätta
Narvik och uppge resten av landet skulle vara ungefär som om England höll fast
vid Orkneyöarna och utlämnade resten av landet till en erövrare. Varje ansträngning
av värde för Norge och Sverige måste sättas in i Trondheim.”
Nu är det inte alldeles säkert att kungens hoppfulla tanke om återerövringen
av Sydnorge bara berodde på bristande strategisk insikt. Fransmännen avgav vid
denna tidpunkt försäkringar om kraftig hjälp. Enligt Göteborgs Handels- & Sjöfartstidnings
korrespondent i Paris hade statsminister Reynaud sagt att om nödvändigt
var han villig att sända en miljon franska soldater till Norge. Reynauds
löfte uppfylldes aldrig därför att fransmännen tre dagar efter kungens tal fick
användning för alla sina soldater och mer till, då tyskarna föll in genom Holland
och Belgien.
Engelsmännen däremot hade tydligen uppgivit varje tanke på något fortsatt
fälttåg i Sydnorge då kungen höll sitt tal. Efter återtåget från Åndalsnes och
Namsos kom det till en våldsam uppgörelse i det engelska parlamentet. Grundvalen
för kritiken mot Chamberlain var bristen på förutseende och planläggning,
samt dåligt utnyttjande av den norska nationalismen.
Den engelska regeringen hade trots framställning från amiralitetet och det
norska överkommandot nekat att riskera en kryssare i Trondheimsfjorden.
Chamberlain försvarade sig med de argument som är typiska för en förbrukad
ledning., Enligt honom var misstaget endast av kvantitativ art, i det att tyskarna
hade mera flyg. I övrigt avvisades kritiken som kverulans och med försök att
tysta ner hela saken under hänvisning till den militära situationen. Han sade bl.
a.: ”Vi måste ta oss i akt för att utså missmod och splittring mellan oss själva.
Detta är icke den rätta tiden för klagan, utan en tid då vi bör sluta leden, bita
ihop tänderna och anstränga oss för att sätta till all vår styrka och förmåga till
rustandet av våra stridskrafter och smidande av vapen som ska hjälpa oss att
vinna.”
Kritiken stämplades således som skadlig för landet och gjordes delvis till en
personlig fråga.
I motsättning till många länders arbetare visade sig de engelska arbetareparlamentarikerna
vara alltför mogna för att låta sig bedras av denna bondfångarargumentation.
De ansåg att när situationen nu blivit farlig var det ännu en anledning
att koppla av en oduglig ledning. De hade dessutom ingen tro på att
ledningen blev dugligare därför att kritiken stryptes. De bad om närmare upplysningar
om hur 20 gånger så många engelska jagare kunde ha förändrat fälttågets
förlopp i Norge, när tyskarna hade besatt flygfälten. Efter att först ha sakligt
100