NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

männen. Även om den norska regeringen mot förmodan önskade göra detta, så
kunde den knappast göra det ensam. Därför skulle de nu få hjälp av tyskarna.
Följaktligen väntade den tyska riksregeringen att norska regeringen och norska
folket skulle mottaga den tyska aktionen med förståelse, och bryta sin neutralitet
genom att inte göra motstånd mot denna aktion. Tyskarnas avsikt var nämligen
bara att hjälpa norrmännen att upprätthålla sin neutralitet. Anledningen till det
tyska angreppet på Norge var bara att försvara freden i Norge mot varje engelskt
eller franskt angrepp, och definitivt trygga denna. Tyskland är nämligen inte
som England, ’som hycklande förkunnar att det vill skydda de små staterna, medan
det i själva verket övar våld mot dem’. Om norrmännen däremot skulle
försöka värja sin neutralitet mot Tyskland, ’så kommer varje motstånd att med
alla medel brytas av de tyska stridskrafterna, och det kommer bara att leda till en
fullkomligt ändamålslös blodsutgjutelse. Den norska regeringen anmodas därför
att med största skyndsamhet vidtaga alla åtgärder för att trygga de tyska truppernas
framryckning så att denna kan försiggå utan svårigheter’.” Senare följer
så en del försäkringar från den makt som under det senaste halvåret hade sänkt
så många som möjligt av de norska fartyg som gick i neutral sjöfart och dräpt
hundratals norska sjömän, att ”StorBritannien och Frankrike hade hela tiden
under kriget mot Tyskland fört krig också mot de neutrala. Tyskland däremot
hade ständigt ansträngt sig att värna de neutralas rättigheter”. Slutligen följde så
en försäkran om att ”Tyskland icke hade för avsikt att nu eller framdeles angripa
Norges territoriella integritet och politiska självständighet”. Därefter följde de
tyska kraven i 13 punkter som gör definitivt slut på Norges integritet och självständighet.
De viktigaste kraven var: De militära anläggningarna och inrättningarna,
särskilt kustbefästningarna, skall utlämnas. Samfärdsmedel, järnvägar, den
inrikes kustfarten, post och telegraf skall ställas till de tyska truppernas förfogande.
All förbindelse med västmakterna skall avbrytas. All förbindelse med Östersjö-staterna
skall övervakas av tyskarna. Noten slutar med en del praktiska militära
anvisningar om hur regeringen skall förfara när den skall kapitulera.
Utrikesminister Koht gav i Hamar följande skildring av detta dramatiska
möte med minister Bräuer vid ett flämtande stearinljus natten till den 9 april:
”Då det tyska sändebudet var hos mig med allt detta som han annars ganska
kort återgav muntligt, bad han att få svar omedelbart. Jag sade att han då inte
kunde vänta att jag personligen skulle ta ansvaret för ett avgörande i så viktiga
frågor. ’Jag måste ju’, sade jag, ’åtminstone först framlägga saken för regeringen.’
Det ville han först inte godkänna, utan han sade att här gällde det att få svar
omedelbart. ’Ja’, sade jag, ’men regeringen sitter här i rummet intill’ – och då
han hörde det sade han att han kunde väl gå med på att jag fick rådgöra med
regeringen. Det gjorde jag, och jag kan inte säga att den rådplägningen var särskilt
lång, för åsikten var enstämmig bland norska regeringen att det skulle vara
42