NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Med ett sådant utgångsmaterial var det därför ingen svårighet för de två linjernas
representanter att försonas efter den ”lilla” oenigheten under aprildagarna.
Kungen sade i augusti: ”Jag uttrycker mina varma tacksägelser till medlemmarna
av administrationsrådet (regeringskommittén bildad efter tyskt dekret) för
det osjälviska och självuppoffrande arbete som de utfört.”
Då utrikesminister Koht lät undfalla sig några ord om ”metebispen från
Oslo”, drog den norska kyrkans överhuvud på Canossagång till Stockholm och
fick syndernas förlåtelse, varpå han återvände till Oslo och blev den drivande
kraften i strävandena att avsätta kungen och regeringen. Så hållningslösa hade
så småningom en rad av de norska politikerna blivit att de inte var i stånd att
upptäcka att det förelåg några motsättningar mellan de två ståndpunkterna. Alla
kapitulanterna kände säkert det samma som Quislings nazistiska konkurrent,
Viktor Mogens, gav uttryck för i sitt radiotal om krigshändelserna: ”l kraft av vår
ställning och vår ansvarskänsla har vi nödgats – i allmänhetens intresse (!) – inleda
förhandlingar med ockupationsmakten för att rädda vad som räddas kan och
göra förhållandena så drägliga som möjligt. Dessa landsmän har uteslutande (!)
drivits av fosterlandskärlek och plikttrohet.” Talet innehöll i övrigt en honnör för
kriget i Norge, och slutande med att kungen och regeringen borde avsättas. Tyskarna
föreslog därefter att den osjälviske talaren skulle bli politisk ledare för den
nya regering som skulle bildas.
I ljuset av senare händelser visar det sig att de skenbart skarpa motsättningarna
i april i själva verket har varit tämligen flytande. Händelserna i april får alltså
inte tolkas därhän att det föreligger två bestämda linjer som drabbar samman
och där krigslinjen så småningom segrar. Den gången var tvärtom anhängarna
av krigslinjen till tre fjärdedelar eniga med fredslinjens anhängare och omvänt.
Allt flyter under de avgörande dygnen, och det var mera ett spel av stämningar
och tillfälligheter som åstadkom att det blev krig i Norge.
l en sådan situation kan en enskild person ha ett stort, ja, ibland avgörande
inflytande på utvecklingen. Förutsättningen är då att det finns personer som
både är säkra på sin sak, har auktoritet och utgångsställning varifrån de kan förfäkta
sin mening. De enda personer som till en viss grad hade allt detta var stortingspresident
Hambro och Quisling.
Otvivelaktigt hade Quislings uppträdande den 9 och 10 april stor verkan, och
förhindrade att motståndet kom i gång på flera håll. Men Quislings position hos
det norska folket var för svag. Därför att han inte representerade något annat än
en bortglömd politisk rörelse i den norska befolkningens medvetande betraktades
hans maktövertagande som en gangsterkupp. Han betraktades inte som ledare
för en politisk rörelse utan som ledare för en spionage- och landsförrädar-
67