NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Dahl betraktade deklarationen som grundvalen för ett verkligt nationellt uppror,
vilket var det enda sättet som tyskarna kunde besegras på. Militärt motstånd
borde snabbt ha organiserats inne i landet och förbundits med motståndet i det
av tyskarna ockuperade området för att slå mot fienden bakom linjerna. Regeringen
borde ha uppmanat till ett folkkrig, massmobilisering och aktivt motstånd,
men inte individuell terror. Man borde ha bortsett från lagliga begränsningar
med hänvisning till de högre principerna om mänskliga rättigheter och den förtrycktes
rätt att göra uppror. Han trodde att det fanns inslag av det i kungens tal,
men att det var för abstrakt och att det behövde vara mycket mer konkret, som
en appell till transportarbetare att inte befatta sig med tyskarnas leveranser,
byggnadsarbetare att inte reparera skador på flygfält och att människor skulle
hindra de invaderande så mycket som möjligt. Den typen av massaktioner skulle,
trodde han, i slutändan ha utvecklats till beväpnade formationer med arbetare
och gatustrider. Dahl gjorde en jämförelse med marskalk Timosjenkos appell
till den sovjetiska befolkningen i de ockuperade områdena och beklagade att den
norska regeringen aldrig gick så långt och begränsade sig till abstrakta paroller
under den viktiga perioden i början av april. En major Sunde, liberal och advokat,
skickade faktiskt ut en sådan appell på radio från London den 24 april, men
då var det alldeles för sent.
Genom att insistera på ett norskt accepterande av en Quislingregering och
därigenom placera en förrädare och nazist vid rodret, skapade tyskarna möjligheten
för ett revolutionärt inbördeskrig, och regeringens begränsade och abstrakta
appeller den 11–13 april räckte för att inleda processen. Några studenter
försökte spränga en bro mellan Oslo och flygplatsen i Fornebu och några få beväpnade
grupper bildades. Tyskarna fruktade starkt en sådan utveckling och
varnade den 12 april för att franc-tireurs och sabotörer skulle skjutas. Bourgeoisien
i Oslo var också, även om den var bitter över att ha reducerats till tyska undersåtar,
rädd för den möjligheten. Hambro förefaller antyda den situationen i sin
bok när han återger hur en delegation med industrimän träffade den tyske ambassadören,
doktor Bräuer, och förklarade att om inte Quisling togs bort skulle
det bli bråk. Bräuer förstod det och lovade att ta bort honom, medan industrimännen
lovade att förhindra att kriget omvandlades till ett nationellt uppror.
Ett sådan folkligt uppror skulle, även om det i första omgången riktades mot
tyskarna, när massorna väl var beväpnade och medvetna om sin makt, sannolikt
vända sig mot den härskande klassen, och det fanns inga garantier för att bourgeoisien
skulle förbli vid makten efter segern, eftersom respekten för borgerlig
lag och ordning skulle brytas ner under kampens gång. Det var därför ingen
tillfällighet att ledaren för den ideologiska förtryckarapparaten, Paal Berg (ordförande
i högsta domstolen eller Justicarius) och biskop Berggrav (ärkebiskop i den
statliga lutherska kyrkan) var de viktigaste språkrören för den tendens som ville
135